Drottning Kokos

för alla andra är verkar det så lätt. att bli kär, flytta ihop, gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga. jag har gått från att vilja skaffa barn och gifta mig till att hulkgråta för jag inte vet om någon kärlek finns kvar på två månader. den resan gör jag ofta.

jag tror att jag har kommit på det.

jag känner mig kvävd. jag har inget utrymme någonstans. jag bor med någon, jag har ingen plats som är bara min. jag bågnar under tyngden av allt jag måste göra; skola, fixa jobb, lägenhet, vara vän, vara flickvän, vara dotter, vara syster. jag kväver mig själv i förväntningarna på vem jag borde vara, alla andra kväver mig med förväntingar på hur jag borde lyckas. jag känner att inget utrymme finns för mig att misslyckas, att fly fältet, att inte vara här och vara någon annan än den jag är.

jag känner mig kvävd i mitt eget liv, av mina egna förväntningar, av mina egna borden och måsten. jag trodde på riktigt att jag hade lärt mig att inte ställa sådana här krav på mig själv. men å andra sidan kanske man aldrig lär sig. man kanske är född till ett liv med ångest och självtvivel. låter inte rättvist, men det är kanske min lott. jag har det så bra ytligt sett så det är klart att det inte kan vara så. någonstans måste ju mitt perfekta lilla liv ha brister. tyvärr finns alla dessa under ytan. jag hade nog hellre varit en nöjd och lycklig person under ytan och ha haft det lite jävligt här i livet.

fan, det tar ju aldrig slut.

jag är så jävla förbannad. kan han aldrig vara i tid????????

jag undrar vad det är som händer under den där veckan när jag går från att vara jättekär till att inte veta varken ut eller in. han är ju det underbaraste, ingen får mig ner på jorden som honom, ingen kan få mig att må så bra, ingen kan få mig att vara så kär. men ändå, dessa ångestdippar, som jag är ganska säker på inte beror på honom, de dyker upp i tid och otid.

ibland undrar jag om det är han eller jag som har förändrats eller båda två. det kan vara så att jag inte vill bli vuxen och är avundsjuk på att han verkar klara det steget utan ansträngning. liksom allt annat i hans liv. jo, jag är avundsjuk på hans heltidsjobb, hans ordningssamhet, hans smarhet, hans förmåga att älska mig trots att jag beter mig som en skithög.

det är svårt att hitta tillbaka till varandra. det är skönt att han kände det med. jag känner mig alltid som ett känslolöst miffo bredvid honom. otillräcklig.

ibland undrar jag om han inte hade haft det bättre med någon annan. fast det skulle ju innebära att han inte var med mig.

Jag är verkligen jättedålig på att vara ensam. Jag har haft hela helgen oplanerad och vetat att jag borde städa, plugga och motionera. Vad har jag gjort? Suttit inne i soffan, ätit och tittat på TV och film. Jag kan inte hantera att vara ensam, jag blir helt apatisk. Följden blir att jag känner mig värdelös, korkad och fetare för varje bit choklad jag äter. Det innbär att jag blir ännu mindre sugen på att göra någonting, och den onda cirkeln är i full gång. Jag förstår hur människor blir tjocka. De känner sig ensamma och värdelösa och äter för att ha något att göra.

Till råga på allt, när jag väl bestämt mig för att åka till lokala köpcentret och köpa den där trådlösa routern till mina föräldrar, tror ni inte att bussen kör förbi mig på busshållplatsen? Jag är så nere i skiten att jag var nära på att börja gråta där och då.


Jag förstår inte varför jag aldrig klarar av att göra saker jag borde göra. Det är som om jag har en spärr som gör att jag hellre sitter framför TV:n än skriver uppsats, städar och ibland till och med gör något roligt. Jag förstår inte varför. Jag förstår inte mig själv. Det är som om jag måste ha en massa människor omkring mig som jag kan ta energi ifrån. På egen hand klarar jag inte av det.

Nä, nu jävlar blir det uppsats av. Det här går inte längre. Jag är ingen struts som kan försöka unkomma livet genom att sticka huvudet i sanden. Och det funkar ju inte så bra för dem heller. Bara för att de inte ser faran betyder det inte att faran inte kan se dem.

Jag är inte bra på att vara ensam och inte blir jag bättre genom övning heller.

meningslöst pladder från mig hittar ni numera på livetsoviktigheter.blogspot.com

min äldsta vän ska ha barn. jag är så himla glad för hennes skull. men det jag känner mest av allt är, hör och häpna, avundsjuka. jag vill också. jag vill jag vill jag vill. men en annan del av mig vill göra en massa innan. och den tredje delen av mig, 2mm, har nog inte ens tänkt tanken.

bebisen ska ha barn. på riktigt den här gången. bladlusen är gravid och de kommer gå ut med det officiellt om ca två tre veckor när det gått tre månader.

nu verkar jag få som jag vill, bebisar i innersta kretsen. jag vet inte om det gynnar min biologiska klocka.

jag vill inte jobba. det är så fruktansvärt tråkigt med socialförsäkringar. visst, det är jättesynd om dem som är sjukskrivna, men jag har ingen aning om hur jag ska bedöma deras skador. jag är inte kvalificerad för det, jag är jurist!  eller låtsas vara i alla fall.

i måndags var det jättekul på jobbet och dagen bara gled förbi. igår ville den aldrig ta slut. det måste bero på måltyperna. kan även bero på att jag räknar dagarna tills jag ska åka till stockholm (fredag!). jag är less på ett liv i exil.

nu ska jag återgå till att stirra in i datorskärmen och försöka låtsas som om regnet inte strilar ner utanför fönstret.

vad är det för fel på svenskar? allsång på skansen? burken? ROCK-RAGGE? är det här det jag ska vara stolt över som svensk?

där går han den sista mohikanen. skjut mig.

jag är så jävla trött på skype och på att inte få titta på honom, eller ta på honom, eller att han aldrig har något att säga. det känns som om han glider längre och längre bort och jag orkar inte ta tag i det. jag orkar inte hålla fast i honom. vad säger det om mig? orkar jag inte hålla fast i det vi har? jag orkar bara inte den här långdistansen längre. jag vet inte hur jag ska hålla kvar i oss. vi hann knappt hitta tillbaka till oss innan jag åkte igen. och jag vet inte hur jag ska säga allt det här till honom. jag orkar inte med det här.

4 veckor till. 4 veckor. mindre än en månad. håll ut.

snart är de här, alla sex girlsen. det bli BiB, dinner and a movie, utgång och mycket umgås. om vi inte börjar bråka på kuppen =) men det ska bli spännande och roligt. det var längesen vi alla var på samma ställe endast för att umgås. om några år är det nog bara på sådana här tillfällen vi träffas. en helg någonstans i sverige utan män och partar järnet. inte illa.

jag saknar dem alla.

jag saknar honom helt ofantligt. det är väl det närmaste jag kommer. av någon anledning gör det inte speciellt ont, men bara tanken på att ta en promenad utan att kunna hålla honom i handen får mig att börja gråta. jag hatar att han upplever en massa saker utan mig. att han lär känna nya personer, får se nya platser utan att jag är där. såklart att det är själviskt och jävligt, men vi är ett team. jag vill inte uppleva saker utan honom. jag vill att han ska vara med mig hela tiden så han vet vad som händer i mitt liv. i alla fall vara på samma ställe som mig så man kan uppleva sakerna runt omkring ihop. det räckte med sri lanka tyckte jag, men nu är det usa och sundsvall/härnösand också. sen får det vara nog ett bra tag. jag vill inte mer nu. 5 veckor till, sen riktigt länge tills nästa gång. lova det.

jag kan bara konstatera att jag har världens bästa vänner, pojkvän, lägenhet, familj, bor i sveriges bästa stad och helgen var den bästa på väldigt väldigt länge. strålande väder, fantastisk inflyttningsfest och en underbar söndag på söder. jag, 2mm, seedy, dansken och iPod HiFi är en oslagbar kombination.



Lasse - balkongflamingon, en fantastisk inflyttningspresent



Pelargoner en masse, också inflyttningspresenter




Kolonilott bakom husknuten



2mm och dansken badar på Långholmen




På hemgång, Seedy, jag och dansken

man skulle kunna tro att det är lätt att spruta ur sig 30 sidor text. det är det inte.

den här veckan är galen. igår städade vi gamla lägenheten, ikväll ska vi på avslutning med basketen, imorgon gäller det att röja upp i lägenheten, för på torsdag kommer seedy. på fredag är det födelsedagsfelt för mr love och på lördag har vi inflyttningsfest. och mitt i det här ska jag skriva uppsats. behöver jag meddela att det inte går så bra? men handledaren verkade nöjd än så länge, det är alltid något.

nu ska jag packa ihop mig själv, efter att ha lagt 10 kg kläder i garderoben, och gå till kicken för att sedan bege mig till studentpalatset och kanske få lite skrivet idag?? innovativt.