Drottning Kokos

för alla andra är verkar det så lätt. att bli kär, flytta ihop, gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga. jag har gått från att vilja skaffa barn och gifta mig till att hulkgråta för jag inte vet om någon kärlek finns kvar på två månader. den resan gör jag ofta.

jag undrar vad det är som händer under den där veckan när jag går från att vara jättekär till att inte veta varken ut eller in. han är ju det underbaraste, ingen får mig ner på jorden som honom, ingen kan få mig att må så bra, ingen kan få mig att vara så kär. men ändå, dessa ångestdippar, som jag är ganska säker på inte beror på honom, de dyker upp i tid och otid.

ibland undrar jag om det är han eller jag som har förändrats eller båda två. det kan vara så att jag inte vill bli vuxen och är avundsjuk på att han verkar klara det steget utan ansträngning. liksom allt annat i hans liv. jo, jag är avundsjuk på hans heltidsjobb, hans ordningssamhet, hans smarhet, hans förmåga att älska mig trots att jag beter mig som en skithög.

det är svårt att hitta tillbaka till varandra. det är skönt att han kände det med. jag känner mig alltid som ett känslolöst miffo bredvid honom. otillräcklig.

ibland undrar jag om han inte hade haft det bättre med någon annan. fast det skulle ju innebära att han inte var med mig.

jag är så jävla trött på skype och på att inte få titta på honom, eller ta på honom, eller att han aldrig har något att säga. det känns som om han glider längre och längre bort och jag orkar inte ta tag i det. jag orkar inte hålla fast i honom. vad säger det om mig? orkar jag inte hålla fast i det vi har? jag orkar bara inte den här långdistansen längre. jag vet inte hur jag ska hålla kvar i oss. vi hann knappt hitta tillbaka till oss innan jag åkte igen. och jag vet inte hur jag ska säga allt det här till honom. jag orkar inte med det här.

4 veckor till. 4 veckor. mindre än en månad. håll ut.

jag saknar honom helt ofantligt. det är väl det närmaste jag kommer. av någon anledning gör det inte speciellt ont, men bara tanken på att ta en promenad utan att kunna hålla honom i handen får mig att börja gråta. jag hatar att han upplever en massa saker utan mig. att han lär känna nya personer, får se nya platser utan att jag är där. såklart att det är själviskt och jävligt, men vi är ett team. jag vill inte uppleva saker utan honom. jag vill att han ska vara med mig hela tiden så han vet vad som händer i mitt liv. i alla fall vara på samma ställe som mig så man kan uppleva sakerna runt omkring ihop. det räckte med sri lanka tyckte jag, men nu är det usa och sundsvall/härnösand också. sen får det vara nog ett bra tag. jag vill inte mer nu. 5 veckor till, sen riktigt länge tills nästa gång. lova det.

jag har världens bästa pojkvän. så ni vet.

ok, jag skrämmer mig själv. morgonen spenderade jag med att bära runt på en 9-månaders bebis. just nu sitter och tittar på förlovningsringar. OBS!!! INGET SÅDANT PÅ G! men det är läskigt att jag ens överväger sådant. men en sak i taget. på lördag flyttar vi in i lägenheten. vi får se hur det går.

det mest läskiga är nog ändå att jag tror att jag vill gifta mig, vilket jag aldrig velat tidigare. men var sak har sin tid. just nu är det flytta ihop och examen som är det viktiga.

att vara en som köper lägenhet borde vara svårt nog, men när en ska köpa, en ska bo där (också) och två er medfinansiärer då blir det väldigt många kockar helt plötsligt och som enbart boende har man inte så mycket att säga till om. men det blir nog en tvåa på söder, innan årsskiftet om allt vill sig väl. jag ser fram emot det med lite ångest och ingen panik (än så länge). framsteg!

5 dagar i malaga och påtvingade samtal kan ha räddat mitt förhållande. känslan som har bankat sig på den senaste tiden var alltså inte fel. det har varit skit. vi som är så bra har varit totalt jävla keff, i brist på bättre ord.

att man kan vara så nära utan att prata om det. att jag har tänkt tanken att efter semestern, då kan det ta slut, då finns det inga tvång. att jag kunde låta mig själv sjunka så lågt utan att ta tag i det.

han och jag, som redan har namn (nästan) till våra barn, som är så bra på alla plan, att vi var (eller är?) så nära. men jag tror han har vaknat nu. och jag måste lyssna på mig själv och säga ifrån. min sorts självständighet repellerar med förhållanden och måste hållas i hårt schack.

oavsett hur lite jag passar i förhållande generellt så vill jag vara med 2metersmannen. för jag har hört att kärlek inte alltid räcker, så jag har bestämt mig. jag ska få det att fungera med honom, i vått och torrt (men inte så att jag blir bitter).

förhoppningsvis kan jag om ett år säga: malaga - vår räddare i nöden.

det kryper i hela kroppen och magen är en knut. jag älskar honom men ändå känns det som om det ska ta slut imorgon. vad är problemet? jag kan inte gå runt och vara nojig över att vi kanske måste separera när vi har flyttat ihop eller har fått barn. i så fall kan jag lika gärna lägga ner det här med kärlek på en gång.

jag är inte gjord för förhållanden. men de säger att övning ger färdighet. öva öva öva. det gör jag varje dag. borde bli bättre snart.

konstruktiva saker att göra just nu vore:

• ringa och prata med honom
• städa och vika tvätt
• bara inte vara hemma och göra något kul

jag gör:

• kollar datorn för att se om han har skrivit nåt till mig på msn
• kollar min mail för samma sak
• går igenom i huvudet vad jag kunde gjort annorlunda
• ingentig

jag vet verkligen inte hur man gör i en sån här situation. skulle han svara om jag ringde, till exempel? vill jag ringa, för vad skulle jag säga? "förlåt, jag är dum i huvudet" varpå han skulle säga "ja" och så har vi inte kommit längre alls. jag känner att det är jag som borde göra någonting, men jag vet inte vad.

tänkte väl kanske försöka ringa honom innan jag går på fest ikväll. vill inte sitta och må dåligt hela festen. men han lär ju inte svara... eller är det bara jag som målar upp ett worst case scenario igen? jag vet inte. jag vet inte vad jag ska göra. antar att det löser sig självt.

första nyktra bråket, och självklart är det mitt fel. hade jag egentligen förväntat mig något annat? jag lyckas ju med konststycket att trampa i samma klaver gång på gång, någon gång måste han ju få nog.

det var väl inte så mycket bråk som det var silent treatment och att han inte ville umgås med mig. I can't blame him. jag skulle heller inte vilja umgås med någon som lyckas planera bort mig hela tiden. jag är så jävla klantig. varför lär jag mig aldrig? nu sitter jag här själv med gråten i halsen och en hög disk som väntar istället för att få tillbringa en underbar dag med honom. jag är fan dum i huvuet och inte kan jag skylla på något heller.

tar det här förhållandet någonsin slut lär det ju vara mitt fel. jag känner det på mig.

jag kan sitta och titta på dig i timmar när du pluggar. din koncentration, din fokusering, förmågan att stänga ute allt annat runt omkring. ibland sträcker du på dig och drar handen över håret, ibland kommer en bra låt i playlisten och då börjar du digga. trummar lite, mimar med fast du inte kan texten. jag blir lite avundsjuk på att du kan försvinna bort sådär. jag är så okoncentrerad så jag bara sitter och tittar på dig när jag egentligen borde göra annat. men så är det. det finns inte mycket jag hellre skulle göra än att få sitta och titta på dig dagarna i ända. se dig plugga, laga mat, diska, bara vara du. så länge jag får det är bra, då spelar det andra inte så stor roll.

nu har min 2metersman varit borta i ett dygn och jag saknar saknar saknar honom. med hela kroppen. ändå är det sex jävla dagar kvar. men det är bra att sakna varandra. säger vi.

seedys kompis fick en son igår. hon är lika gammal som mig och har nu fått sitt första, planerade, barn. jag vet inte om jag ska känna att jag ligger efter eller att jag faktiskt tar mig tid att göra det jag vill innan barn och liknande kommer in i bilden. men var sak har sin tid antar jag, så barnen får vänta. jag kläckte iaf ur mig igår att när 2-metersmannen kommer hem från sina utlandsstudier och ska köpa lägenhet, så flyttar jag in. hans replik var att vi köper väl en lägenhet tillsammans? scary scary, men yes please =)

vi överlevde iaf helgen i vitemölla med bravur. han tycker om mina föräldrar, de är tydligen coola. so far so good.

jag är livrädd för att jag sitter och fantiserar ihop en framtid som aldrig kommer hända. 2mm är övertygad om att vi kommer hålla, bara vi pratar med varandra, men jag vågar inte tro lika stenhårt, bara hoppas.

jag vill bara vara med honom hela hela hela hela hela tiden (orkar inte skriva hela fler gånger). jag trodde att jag kanske skulle tröttna på honom lite när vi var i london, men nej, det gjorde bara saken värre (eller bättre kanske?).

vi firar tremånadersdag idag. känns som vi varit tillsammans både längre och kortare, men mest längre. egentligen vill jag nog att det ska gå en så där ett, två år direkt, just nu, så vi kan flytta ihop och sånt. som det är nu känns det bara som det är en lång sträcka som vi måste gå innan vi kommer dit vi vet vi att är på väg. ibland önskar jag att sträckan var lite kortare, men det är nog bara bra att det inte är det. vill inte rusa in i något som jag inte är redo för. men någonstans i nere i mitt naiva inre så har jag nog redan bestämt mig. det är han. han är mr right. den jag vill spendera resten av mitt liv med.

stockholm är inbäddat i snö. det är tystare, långsammare, ljusare. vackrare. i en hel vecka har jag myst när jag gått utanför dörren. och igår åkte vi pulka som två barn, mitt bland alla barnfamiljer. massor av små familjeidyller. mitt ibland det såg jag honom, med samma entusiasm lysande ur ögonen, tillsammans med våra (eventuella) barn någon gång därborta i dimman.

vi ser båda varandra i respektive framtid. jag vet inte hur långt det sträcker sig för honom, men för mig är bilden med honom som håller vår förstfödda så verklig att det ibland känns som om jag kan ta på den. det gör mig glad, förväntansfull och livrädd. jag vill inte lägga för mycket förväntningar på något som är så nytt och fortfarande är bräckligt. det är så mycket kvar innan jag kan på riktigt tillåta mig själv att tro helt och hållet på den bilden. men jag vill. vill vill vill.


fick precis inbjudan till bröllopet i sommar. det fick mig att inse att hur mycket framtid jag än ser är det mycket jag inte är redo för, men drömma om den där bilden, det kommer jag fortsätta göra.

hur fan hände det här? varför sitter jag här mitt i natten, fortfarande med fetångesten Orvar, men kanske med en 2-metersman mindre? vad fan hände, hur fan gick det till?

jag vet egentligen.. de senaste två-tre dagarna har jag fått mer och mer ångest. den har bara växt och växt tills det nu har nått ohanterliga proportioner. och han har märkt det. och idag på fyllan så slank något ur mig, jag vet inte varför. och helt plötsligt handlade det inte om min tvåmånadersångest utan om huruvida jag var kär i honom eller inte. jag fattar inte vad som hände. han var full, och han lät mig inte prata. och nu är allt upp och ner. nu måste jag bestämma vad jag vill. utan att ens ha pratat med honom på riktigt om hur jag känner just nu. han bara stängde av och klippte allt. jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska hantera det här. min logiska del säger åt mig att bara gå för att slippa att det ska göra ont längre fram. mina tankar säger att jag inte får lov att släppa honom under några omständigheter. mina känslor säger bara ångest. det är för mycket, för stort, för snabbt. och det hann jag aldrig säga. han bara stängde av. ingen diskussion, ingen undran om varför ångesten var där. bara stänga av och klippa - du får bestämma. inte riktigt rättvist.

allt jag känner just nu är ångest. hur ska jag då kunna känna något annat? jag förstår inte hur man ska kunna bestämma sig för vad man tycker och tänker om någon utan att träffa personen. vi måste ses och prata imorgon. utan alkohol i kroppen. det här funkar inte. det är så fel. det ska vara vi. så ska det vara. eller?

trots extremt dålig sömn de senaste två dagarna och en extrem prestationsångest inför studierna så är jag vanvettigt lycklig. han är, så långt, allt jag någonsin velat ha. idiottankar och fjanterier kommer jag inte ifrån, det är trots allt mig vi pratar om, men nu råkar det faktiskt vara så att vi älskar varandra och det skrämmer mig inte ens. jag fattar inte vad det är han gör med mig.

jag har så dubbla känslor till att vara nykär. för kär är jag, jag har till och med sagt det till honom.

det är helt underbart att allt är rosa moln och luddigt (jag tolererar till och med att det är rosa! grattis till mig). å andra sidan hatar jag att jag vill vara med honom hela tiden, min självständiga sida får backa rejält. jag tycker verkligen verkligen om att ha honom där vid min sida när jag sover, äter, skrattar, allt. jag tycker mindre om att han befinner sig 60 mil härifrån i helgen (jag vet fag hag, ingenting mot dig, men jag jämför bara med mig själv just nu). jag tycker om det faktum att eftersom allt är så nytt är fortfarande allting så bra. jag hatar att jag bara går och väntar på smällen, att någon av oss ska upptäcka något hos den andra som den verkligen inte kan tolerera.


men han vill följa med mig till sri lanka. även om det inte händer så visar det att han kan se oss tillsammans om ett halvår. det är värt mer än guld i min värld.

ja... då var man inte längre singel. och vi har haft otrohetssnacket. och vi har pratat om annat som är tokjobbigt för mig. och jag förstår inte hur han orkar hantera mig så som han gör. jag hade bara sagt fuck it och gått hem. han är så bra för mig att jag inte vet hur jag ska förklara det.


...just like heaven...