Drottning Kokos

jag tror att jag har kommit på det.

jag känner mig kvävd. jag har inget utrymme någonstans. jag bor med någon, jag har ingen plats som är bara min. jag bågnar under tyngden av allt jag måste göra; skola, fixa jobb, lägenhet, vara vän, vara flickvän, vara dotter, vara syster. jag kväver mig själv i förväntningarna på vem jag borde vara, alla andra kväver mig med förväntingar på hur jag borde lyckas. jag känner att inget utrymme finns för mig att misslyckas, att fly fältet, att inte vara här och vara någon annan än den jag är.

jag känner mig kvävd i mitt eget liv, av mina egna förväntningar, av mina egna borden och måsten. jag trodde på riktigt att jag hade lärt mig att inte ställa sådana här krav på mig själv. men å andra sidan kanske man aldrig lär sig. man kanske är född till ett liv med ångest och självtvivel. låter inte rättvist, men det är kanske min lott. jag har det så bra ytligt sett så det är klart att det inte kan vara så. någonstans måste ju mitt perfekta lilla liv ha brister. tyvärr finns alla dessa under ytan. jag hade nog hellre varit en nöjd och lycklig person under ytan och ha haft det lite jävligt här i livet.

fan, det tar ju aldrig slut.

Jag är verkligen jättedålig på att vara ensam. Jag har haft hela helgen oplanerad och vetat att jag borde städa, plugga och motionera. Vad har jag gjort? Suttit inne i soffan, ätit och tittat på TV och film. Jag kan inte hantera att vara ensam, jag blir helt apatisk. Följden blir att jag känner mig värdelös, korkad och fetare för varje bit choklad jag äter. Det innbär att jag blir ännu mindre sugen på att göra någonting, och den onda cirkeln är i full gång. Jag förstår hur människor blir tjocka. De känner sig ensamma och värdelösa och äter för att ha något att göra.

Till råga på allt, när jag väl bestämt mig för att åka till lokala köpcentret och köpa den där trådlösa routern till mina föräldrar, tror ni inte att bussen kör förbi mig på busshållplatsen? Jag är så nere i skiten att jag var nära på att börja gråta där och då.


Jag förstår inte varför jag aldrig klarar av att göra saker jag borde göra. Det är som om jag har en spärr som gör att jag hellre sitter framför TV:n än skriver uppsats, städar och ibland till och med gör något roligt. Jag förstår inte varför. Jag förstår inte mig själv. Det är som om jag måste ha en massa människor omkring mig som jag kan ta energi ifrån. På egen hand klarar jag inte av det.

Nä, nu jävlar blir det uppsats av. Det här går inte längre. Jag är ingen struts som kan försöka unkomma livet genom att sticka huvudet i sanden. Och det funkar ju inte så bra för dem heller. Bara för att de inte ser faran betyder det inte att faran inte kan se dem.

Jag är inte bra på att vara ensam och inte blir jag bättre genom övning heller.

min äldsta vän ska ha barn. jag är så himla glad för hennes skull. men det jag känner mest av allt är, hör och häpna, avundsjuka. jag vill också. jag vill jag vill jag vill. men en annan del av mig vill göra en massa innan. och den tredje delen av mig, 2mm, har nog inte ens tänkt tanken.

bebisen ska ha barn. på riktigt den här gången. bladlusen är gravid och de kommer gå ut med det officiellt om ca två tre veckor när det gått tre månader.

nu verkar jag få som jag vill, bebisar i innersta kretsen. jag vet inte om det gynnar min biologiska klocka.

drivs alla av en rädsla att misslyckas? när jag gör saker får nog folk bilden av att jag är en driftig person som gör saker och ting för att uppnå personliga mål och komma någonvart i livet. men det kunde inte vara mer fel. det mesta jag gör drivs framåt av en rädsla att misslyckas och känslan av att jag inte riktigt räcker till eller är bra nog. detta gör att jag ständigt måste hitta nya utmaningar och hela tiden pusha mig för att visa att jag är en fantastiskt duglig och lyckad person.

men de som inte drivs av den rädslan, vad är det som gör att de får något gjort? jag menar, om jag inte innerst inne trodde att jag var en misslyckad och oduglig person hade jag inte gjort ett skit. då hade jag nog jobbat på ica och bott kvar hemma hos mamma och pappa. men det måste finnas otroligt lyckade människor där ute som vet att de är bra och tillräckliga. hur motiverar de sitt nästa kliv? vad är det som gör att de hela tiden vill lite till? de har ju redan bevisat för sig själv att de är nog, de duger.

min teori är nog att alla dessa karriärister och framgångsrika människor innerst inne tror att de inte är bra nog och hela tiden måste bevisa för omvärlden att de kan. detta innebär i sin tur att om hela världen vore lycklig och harmonisk skulle vi inte komma någonstans. vi skulle vara nöjda med hur saker och ting är och utvecklingen skulle gå mycket långsammare.

tänk vad skönt. vi skulle inte längre vilja ha större lägenhet, bättre utbildning, bättre jobb, mer pengar, snyggare partner, duktigare barn, fler utlandssemestrar, mer lycka, fler vänner, bättre förhållanden, mer gaaaah!  vi kanske skulle vara lyckliga på riktigt.

som det är nu kan jag, trots alla mina bedrifter (jag ÄR faktiskt ganska bra) ändå inte intala mig själv att jag inte behöver prestera mer. jag kan inte övertyga mitt inre om att a little goes a long way. jag kommer nog fortsätta pusha mig själv till att göra mer, göra nya saker, göra det som alla andra gör så jag kan få det där jobbet som alla andra vill ha och det där livet som ser så bra ut på papper. det är så konsigt att jag har blivit en sådan person när allt jag vill bli när jag blir stor är lycklig. jag undrar när jag kommer inse att ett liv till max inte innebär lycka. intellektuellt vet jag det, men hur lång tid kommer det ta att sjunka in?

jag hoppas att jag någon gång kommer till ett stadie i mitt liv då jag är så pass nöjd med mig själv att jag kan säga upp allt som jag tror definierar mig och sätta mig vid mitt skrivbord och göra det jag alltid drömt om: skriva en roman. och jag hoppas att den dagen innebär att jag verkligen har hittat min sanna lycka och att jag inte längre är rädd för att misslyckas. för vad skulle vara värre än att misslyckas med sin livs dröm? tänk om jag dör och har misslyckats med att vara lycklig.

mycket har varit bra den senaste veckan. jag är inte längre obeskrivligt arg och irriterad på 2mm. han är världens bästa. jag saknar honom så det är helt sjukt. jag har sett kandy och sigiriya, lite mer än colombo alltså. igår fick jag reda på att jag fått ett kvalificerat sommarjobb som ger mig helt ok med pengar och ledigt i augusti. idag fick jag den goda nyheten att jag får tillbaka en massa på skatten. nu kan jag inte bara betala tillbaka alla mina skulder, jag har även råd att köpa lite saker till den nya lägenheten och hälsa på vänner i sommar. so far so good, det var länge sen jag var så glad.

sen kom det förbannade svaret på cellprovet. jag måste tillbaka för nya prover. och jag VET att det med största sannolikhet inte är någon som helst fara och att jag överreagerar, men jag är jätterädd att något är fel på mig. något som är så fel att det kommer leda till att jag inte kommer kunna få barn. eller något ännu värre. jag vet att sannolikheten är liten och om det är något allvarligt så har de fångat det tidigt, men jag är inte redo att genomgå allt skit det skulle innebära att ha cancer eller något annat spännande man kan få i livmodern. och jag kan inte kolla det förrän om tidigast tre veckor. så det innebär tre veckors grubblande i sri lanka och säkert lika många hemma. jag kommer inte kunna tänka på något annat, känns det som nu. men jag ska ringa och prata med dem imorgon och boka tid. förhoppningsvis kan barnmorskorna lugna mig lite. men det lär ju vara en stackars receptionist som bokar in min tid.

jag får försöka fokusera på det som är bra, jobbet, skatten och 2mm. för det är jag så bra på... men faktum är att det är många fler bra saker i mitt liv just nu än dåliga, men som vanligt är de alltid de dåliga nyheterna som tar över. rädsla övervinner alltid alla andra känslor. nu vill jag bara hem till sverige och mamma. mamma är alltid bäst i sådana här situationer.

men ar det verkligen bra? jag ma vara pa en paradis o, men bara for att det ar sol ute behover det inte vara sol i hjartat.

den enkla forklaringen ar att jag ar ensam. jag har ingen att anforto mig till har. det ar jag och jag. det ar ingen i lageneheten, jag har nastan inga vanner har.

den langa och jobbiga forklaringen har med 2mm att gora, det faktum att han ar pa andra sidan jorden, att han ar fantastiskt otillganglig pa ett satt som bara jag marker. forklaringen som jag inte orkar tanka pa, orkar analysera. fragan som dyker upp hela tiden - kommer vi klara oss igenom sommaren? jag vill tro det, men jag har det svart med tron. 


nej allting ar inte bra, men jag vill och orkar inte prata om det.

mitt liv kanns lsom om  jag ar med i en musikvideo dar jag star pa en tunnelbanestation. jag ror mig jattesakta, medan alla andra runtomkring mig ror sig jattesnabbt. jag kommer ingenstans i livet medan alla andra verkar rusa in i sina framtider. ar det sa? jag vet inte... men alla mina vanner verkar ta examen nu (inte sa konstigt, men anda) 2mm har fatt fast jobb, han har numera statstjansteman pa heltid. men jag, jag sitter har i ett annat land och gor saker om inte ger mig nagonting. sjalva vistelsen ger mig massor, men praktiken... jag star still. min uppsats har det inte hant nagot med sedan jag kom hit. jag ar samma nu som da, fastan jag vet att det inte ar sa.

jag vill framat, uppat, utat, men star och stampar pa samma stalle hela tiden.

ar det verkligen sa?

jag och min roomie annie-pannie diskuterade personliga forandringar haromdagen. jag har funderat pa det sen dess. dels hur mycket jag har forandrats de senaste 10 aren (tur ar val det) men aven vad som orsakar dessa forandringar. och ar det bara bra forandringar som har hant mig? hmmm....

jag var tidigare blyg och trodde inte jag dog. lite sa ar det fortfarande, men oftast blir jag forvanad over att folk inte ser mitt fulla potential. halla, jag ar faktiskt liiiite battre an alla andra. sa ni vet det. och, ja, jag ar inte bara mindre blyg, jag ar aven mer odraglig.

for 10 ar sedan visste jag precis vad jag ville gora med mitt liv. jag skulle vara fardig journalist vid det har laget. nu har jag ingen aning var jag kommer vara nasta ar. en examen rikare, men ett jobb fattigare kanske? en osakerhet som for tva ar sedan hade gett mig angest nog att banka mig i sangen, men som nu kanns mest som en utmaning och en mojlighet att faktiskt lata mig hitta precis det jag vill gora med mitt liv.

mycket mer an sa har hant, men vem ar intresserad av en uppradning av mina forandringar? inte ens jag, tror jag.




jag borde blogga oftare. men varje gang jag forsoker blir det trakigt och javligt. alla andra verkar skriva sa spannande och intressant om sina liv (ja, ett besok fran gamla drottning kokos dar). eller sa bara svaljer jag all sjalvmedvetenhet och skriver tre trakiga inlagg om dagen. eller i veckan i alla fall. jao, varfor inte?

idag är ingen bra dag alls. jag jobbar med gråten i halsen och vill helst bara ligga på en sandstrand med 2mm.

vi ses för lite. som vanligt. och när vi väl ses så kan jag inte bete mig som en vuxen människa. men vuxna är vi, så vuxna att vi ska fira jul ihop. är inte lite freakad över det. inte alls. 6 dagar tillsammans i Sundsvall med familjen. men det blir nog bra.

ser redan fram emot kattungen vi ska köpa om vi flyttar till större.

det är ganska kallt i min lägenhet just nu, men även ganska rent. klockan är elva och jag längtar mest efter sängen.



jag vill skriva svårmodiga tonårsdikter igen. de är så fina i sin enkelhet i synen på livet. allt är smärta.

jag försöker att inte se det så längre. jag försöker att inget ska göra ont och att ljusglimtarna i vardagen är det viktiga. men mycket är fortfarande smärta. sådant som inte alltid borde vara det. sådant som är ångest egentligen och som då på riktigt är något annat. det jobbiga är att till och med glädje kan vara smärta. den dåliga smärtan. i sådana stunder har jag svårt att tycka om mig själv. men jag jobbar på det varje dag för det är viktigt att tycka om sig själv. ibland blir livet lättare då.

när jag är själv vill jag vara med honom, när jag är med honom vill jag vara själv. kan jag inte bara bestämma mig, vara stabil för en gångs skull? för bara en månad skulle jag vilja känna samma sak och må bra i det. jag vill inte pendla upp och ner som nån jävla bergochdalbana.

jag undrar hur det skulle kännas, stabilitet. om det är som att leva i vardagen och bara glida med och kunna göra. eller är det ingen klump i magen och förmåga att koncentrera sig längre än 10 min på en sak. eller att alltid kunna stå för det man känner. oavsett så längtar jag efter det. jag har en illusion att om stabiliteten väl får sin givna plats i mitt liv kommer den för alltid stanna där. jag kommer inte sakna mina toppar och dalar.

eller så är gräset grönare på andra sidan, att stabila längtar efter lite känslosvallnigar, att aldrig veta hur man kommer känna under dagen.

det är inte stabilitet i omgivningen jag saknar, såsom vänner pojkvän och jobb, utan stabilitet inombords. att veta att idag mår jag bra när jag vaknar och kommer göra det resten av dagen om inget oförutsett händer. stabilitet är det jag önskar mig mest av allt.

jag hatar att känna såhär. jag känner mig oprioriterad, lite oduglig och allmänt okunnig. vi har knappt tid att ses och när vi väl gör det så pratar han bara om sin matte och alla styrelser han sitter/ska sitta i. han pluggar trippelt (not kidding) och sitter i typ fyra styrelser. nästa år ska han antagligen sitta i forum syds styrelse, något som skulle vara en dröm för mig. det känns som om han inkräktar på min dröm, det som jag alltid (?) har velat göra och har antagligen mycket större möjlighet att få göra det också eftersom han har en mycket ovanligare utbildning än mig. ja, jag är avundsjuk och det är fruktansvärt ocharmigt. jag vill också göra allt som han gör. men framförallt vill jag att han ska lägga ner lite av sitt engagemang och lägga mer tid på mig. jag skiter i om det är barnsligt och själviskt, det är det jag känner.

jag känner mig ledsen. jag har en sorg inom mig som jag inte vet var den kommer ifrån. panda har sagt att sorg/ledsenhet verkar vara den känsla som jag har svårast för. jag undrar varför. varför har jag så svårt att bli ledsen? har jag öht något att bli ledsen för i mitt liv? han tyckte jag skulle bli ledsen för saker som jag anser man endast kan rädd för, i ett initialt stadie i alla fall. att bli ledsen för något innan det ens har hänt känns som ett sådan beteende jag ska förebygga.

ah well. fick G+ på min första IR-deltenta iaf. känns bra.

ok, bra saker och dåliga saker. konstigt ibland hur de kan komma så tätt inpå.

igår var en av de värsta kvällarna i mitt liv. oroa er inte, 2-metersmannen är kvar i mitt liv. men jag fick en panikångestattack. så jävla läskigt. motsägande känslor kan göra så med en ibland. nu vet jag i alla fall att man inte kan vara tokkär konstant och det är ok. man lär sig alltid något.

det bra är att jag fick AB på rättshistoriatentan!! mitt första AB sen JIKen. är helt sjukt nöjd. fattar fortfarande inte riktigt hur det gick till, men glad är jag! =) får se hur resten av terminen går nu, men AB AB AB, glad är jag!!!

ibland undrar jag varför jag inte bara kan förstå vad det är min kropp och mina tankar försöker säga till mig. att varje gång jag behöver vara ensam genomgå en träff med Orvar är inte hållbart i längden. jag måste börja lyssna och lita på mina signaler och känslor. de kan inte ha fel!

Orvar är på besök igen. och jag vet inte varför. jag har gjort alla utredningar och skit som panda ville, men det hjälper inte. det måste vara något jag inte kommer åt, inte förstår eftersom jag tydligen inte bara kan ha ångest utan bakomliggande tankar. vet inte riktigt om jag tror på det eftersom jag fortsäter att må pyton. jävla skit.

vi har aldrig haft vidare bra kontakt, jag och farfar. oss barnbarn har han aldrig riktigt vetat hur han ska hantera. ändå känns det väldigt jobbigt när man pratar med honom kanske en gång om året och då märker hur mycket äldre han har blivit. idag hörde jag inte ens vad han sa till mig mestadels av tiden.

jag funderar över när man ska ge upp, om det inte är hans tid snart. jag vet att det kanske är elakt, men han bor själv i ett hus, är 94 år och blind. visst, man vill väl alltid hellre leva än dö och döden skrämmer en nog fastän man är över 90 år, men är det värt det?

jag kan inte mer än önska och hoppas och jobba på att mina barn får en bättre relation till sina far- och morföräldrar. med mamma vet jag att det inte kommer bli ett problem, hon har velat bli mormor sen jag föddes, men pappa... ja, vem vet? vi får jobba på det ihop, jag och mamma. när det nu blir aktuellt. för mina barn ska ha en "riktig" morfar.

meningen med terapi är väl ändå att man ska må bättre? varför känns det då alltid som man blivit överkörd med en ångvält när man kommer därifrån?

inom KBT ska man tydligen samarbeta med sin terapeut och säga ifall man inte litar på denne, eller honom i mitt fall. kommer gå jättebra, verkligen. jag tycker redan att han är ond för att han har gett mig en massa saker att göra. jag VILL inte sätta upp mål för min behandling, måste jag verkligen det? kan jag inte bara få gå dit och laja lite och sen gå hem och tro att jag kommer må bättre av det? är det så svårt?

vissa stunder undrar jag till och med om jag inte bara ska fortsätta må dåligt och strunta i det här. jag brukar sluta med saker som jag inte är bra på, och det här är jag verkligen helt värdelös på! kanske är därför jag går dit, men ändå... och sen har jag bara gått en gång, det kanske blir lättare?

jag är i alla fall sjukt snygg i håret.

den förut så välbekanta känslan som mest kan beskrivas som rädsla för att bli lämnad är nu tillbaka. den fanns där konstant med n, men den har inte dykt upp förrän nu med 2-metersmannen. jag vet (på riktigt vet) att han inte kommer lämna mig inom en överskådlig framtid, men ändå är känslan där. jag anar att det är en ångestrest.

men nu är tentan skriven, night capen är ett beslut bort och jag väntar bara på svar från sri lanka. känner lite lätt panik över framtiden, den är så planerad för ovanlighetens skull, men det är väl bara normal antar jag. lite bitter över att jag kommer behöva dra ut på examen en termin till, men det är väl värt det i slutändan hoppas jag.