5-årskrisen
för alla andra är verkar det så lätt. att bli kär, flytta ihop, gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga. jag har gått från att vilja skaffa barn och gifta mig till att hulkgråta för jag inte vet om någon kärlek finns kvar på två månader. den resan gör jag ofta.
jag vill veta vad jag gör för fel? varför kan jag inte bara vara och känna som alla andra? varför kan jag inte bara titta på 2mm och känna att jag vet.
vi måste prata om det här. det känns som om vi håller på att förlora varandra. jag hoppas att det inte är för sent. varje gång jag har semester älskar jag honom, längtar jag efter honom, saknar jag honom. när arbetsstressen sätter in vill jag stundtals inte ens att han ska titta på mig. vad händer där emellan? och hur ska vi klara vår vardag ihop? vad är det vi gör fel. jag vill skriva "vad är det jag gör fel", men det kan inte bara vara jag. vi är trots allt två.
denna tvåsamhet. är jag skapt för den?