Drottning Kokos

 ett av livets stora mysterier är hur man kan ha det teoretiskt bra men må skit.

jag har:

• en lillebror som jag tycker om mer och mer för varje år
• en pojkvän som jag älskar
• fantastiska vänner (när jag väl träffar dem)
• en mysig katt
• ett stimulerande jobb
• en utbildning som slår det mesta
• lägenhet i centrala stockholm
• mat på bordet
• två underbara föräldrar som fortfarande är gifta

osv. men ändå så är allt skit och jag vill bara hem och dra täcket över huvudet och sparka på katten. jag kan inte förstå hur det går ihop. jag BORDE ju må fucking great. jag känner mig verkligen som en bortskämd snorunge som har allt men ändå inte är nöjd. men jag vill ju vara nöjd med det jag har, vilket jag är. jag mår bara inte bra med det jag är nöjd med. 

egentligen så ska jag väl sitta på ett absurt uttråkande jobb, det enda som jag gör på fritiden är att träna och träffa vänner och pojkvän och så ska det vara bra. då mår jag bra. men jag vill inte ha det så. jag vill ha allt. men då känner jag att jag inte räcker till. det är kanske det som är problemet. jag kan aldrig vara den jag vill vara.  

löpsedeln på aftonbladet idag lyder: så mycket får DU i plånboken efter skattesänkningen!

ja, jag vet inte för det jag funderar över är: så mycket mindre får SAMHÄLLET efter skattesänkningen! kommunens budget minskar och följden av detta är såklart att mindre pengar går tillbaka till skola, äldreomsorg, fritidsområden osv. men å andra sidan kommer det inte finnas så mycket kvar av det allmänna efter den här mandatperioden så min oro över just den här punkten kanske är lite överdriven.

istället får jag fundera på om jag verkligen vill flytta in i en nyligen ombildad fastighet eftersom den som tidigare bodde i lägenheten inte hade råd att betala räntan på lånet som gavs till denne trots att den helt klart inte hade råd. men, som jag sagt förr, det viktiga är väl inte att man har någonstans att bo utan att man faktiskt äger bostaden, om det så bara är en papperskartong. eller så går tankarna till den dagen jag har barn i skolåldern. då får jag välja mellan fem olika friskolor som jag dessutom måste ha ställt barnet i kö för innan det ens var påtänkt för att få en plats. för att inte tala om den ständiga oron för att barnet inte har utbildade pedagoger till lärare och det faktum att eftersom det är ett företag kan skolan fakiskt gå i konkurs.

men mer i plånboken, det får jag nog. i ett halvår till, för sen är det tillbaks till CSN. men jag kan ju jobba extra utanför mina heltidsstudier och bränna ut mig igen. det är väl det som krävs för att unna sig den lyxkonsumtionen det innebär att ha hela jeans och underkläder köpta på H&M.