Drottning Kokos

jag hade något fint och væl genomtænkt jag skulle skriva, men nu har jag såklart glømt bort vad det var... ær i norge btw, dærav de fina bokstæverna.

jag ær lite less på julen nu, lite less på min slækt, lite less på att bo i ett rosa rum, lite less på att inte få bestæmma sjælv vad jag ska æta, lite less på att vara hær helt enkelt. jag ælskar min slækt, det ær inte det som ær grejen, men det hær ær førsta gången på fyra dagar som jag har någon som helst kontakt med min "vanliga" værld, om man inte ræknar samtalen med 2-metersmannen.

jag hatar att jag inte kan vara som alla andra och klara av att umgås konstant i fyra dagar. jag klarar max två timmar i stræck, sen måste jag vara før mig sjælv. varfør ær det så? varfør går mænniskor mig så mycket på nerverna? det kan inte vara normalt. men jag tror att det ær før att det inte ær mænniskor som jag har valt sjælv, jag ær någonstans dær jag inte hittar så jag ær instængd i ett hus osv.  men ændå, jag kænner mig som slæktens miffo. men någon måste væl vara det också. får væl vara glad att jag inte ær skilsmæssobarn i juletider iaf.

bara tre dagar kvar.

ja, jag älskar mina föräldrar, men hur kan de då gå en på nerverna som de gör? helt otroligt! samma sak varenda gång. fast den här gången kanske det inte är så konstigt. jag lämnade 2 metersmannen hemma, det är sista gången ever i mitt barndomshem och jag ska tillbringa julen med HELA släkten. 14 pers. norén, släng dig i väggen.

2 metersmannen gick tidigare från jobbet för att vinka av mig på stationen. jag har ännu inte förstått att de flesta faktiskt gör sådana saker. jag lever fortfarande i en värld där förhållandet med n är normen. att prata, släppa in någon och ställa upp för varandra är helt nytt för mig. men jag är så glad över att jag äntligen har hittat det. saknar honom redan. otroligt mycket.

julafton på söndag. joy and happy day. blir mer och mer anti jul för varje år som går. kanske borde åka bort nästa jul? till ett muslimskt land så man slipper skiten. varför inte???

så mycket har hänt senaste helgen. lillebror och seedy var uppe, nobel, night cap... kroppen har inte fattat att jag inte har något vikigt att göra mer än att plugga. hjälpte till inför luciabalen idag i alla fall, ska göra lite imorgon oxå. måste ju försöka lära mig att att samarbeta med bebisen, trots allt kommer vi förhoppningsvis spendera en hel del tid tillsammans nästa år.

nobel och night capen var i alla fall hur roliga som helst. tydligen gjorde jag inte bort mig i tv heller, fast jag går som en man eller gettobrud. men det kan jag leva med.

och jag blir mer och mer kär för varje dag som går. han är helt underbar.

då och då händer saker som får en att inse hur sårbar man faktiskt är. samtidigt slår det en hur mycket man har att förlora. inte bara det självklara som vänner, familj och pojkvän utan faktiskt hur mycket i ens liv som är viktigt och kan tas ifrån en.

lillebror kommer upp i helgen. det snackas på allvar om att han ska flytta upp. det skulle kännas så himla bra att ha en familjemedlem i samma stad, av många anledningar. jag är extra glad för att det är han som kommer. jag vill verkligen börja hänga mer med min bror. innerst inne älskar jag ju honom, om så bara för att vi delar gener. men det kan även bli så att en dag är han det enda jag har. då gäller det att ha ett starkt band från början.

mitt liv är så bra just nu, det är nästan läskigt. och jag mår bra i det. men som vanligt går jag och väntar på kraschen. men med insikt om sårbarhet kanske insikten om att fånga dagen och ta vara på lyckan när den finns kommer? jag vet inte. jag vill liksom inte gå och grubbla över hur nästa år blir och hur saker och ting kommer att lösa sig utan jag vill känna att söndagen kommer flyta perfekt och sen ta resten efter det.

osammanhängande värre...


dags att prova morgondagens kläder och sen sova. ensam. för första gången på länge. saknar honom redan.

man vet aldrig vad man ska säga när nåt sånt här händer. det går över? vilket vore den största lögnen ever. det är väl bara att vara där med glassen och en axel att gråta ut emot. allt man kan göra. och hoppas på det näst intill omöjliga miraklet.

och mitt i allt det här är jag lyckligare än någonsin. jag och spanky får inte må bra samtidigt, världen klarar inte av det. riktigt jävla illa.

årets night cap kan bli en hit. jag kommer ha seedy, 2-metersmannen och musketöserna där, mitt eget lilla entourage.


har redan ångest över hur jag ska göra nästa år, men får jag betalt så får sri lanka vänta ännu en termin.

jag har så dubbla känslor till att vara nykär. för kär är jag, jag har till och med sagt det till honom.

det är helt underbart att allt är rosa moln och luddigt (jag tolererar till och med att det är rosa! grattis till mig). å andra sidan hatar jag att jag vill vara med honom hela tiden, min självständiga sida får backa rejält. jag tycker verkligen verkligen om att ha honom där vid min sida när jag sover, äter, skrattar, allt. jag tycker mindre om att han befinner sig 60 mil härifrån i helgen (jag vet fag hag, ingenting mot dig, men jag jämför bara med mig själv just nu). jag tycker om det faktum att eftersom allt är så nytt är fortfarande allting så bra. jag hatar att jag bara går och väntar på smällen, att någon av oss ska upptäcka något hos den andra som den verkligen inte kan tolerera.


men han vill följa med mig till sri lanka. även om det inte händer så visar det att han kan se oss tillsammans om ett halvår. det är värt mer än guld i min värld.