Drottning Kokos

jag har skaffat mig en ny älskling. en ny mobil. den är så svart och fin! eller hur??? =D

ok. han messade mig igår. vi ska ses idag. om jag fortfarande vill. och det vill jag såklart. men det innbär att mina studier som skulle pågått i tre timmar idag bara blev en timme. ska försöka skriva lite anteckningar snart, men vi har marskalksmöte idag också så det tar upp lite av min tankeverksamhet.

dock verkar hela min hjärna vara indränkt i skatterätt. det första jag tänkte på när jag vaknade igår morse var att rörelsefrämmande föremål är avdragsgilla i inkomstslaget näringsverksamhet. makes no sense om man inte har läst skatten, men bara det att det är det första jag tänker på är ganska stört. har aldrig hänt mig förr. ändå är det såå mycket jag inte kan man jag kan inte fokusera mig just nu. ser kursare över hela SP som verkligen sitter och hårdpluggar men jag kan inte förmå mig att göra det. har aldrig kunnat plugga bra veckan innan tentan, ändå är det då jag planerar att lära mig allt. härlig ekvation.

nej, får göra nåt seriöst nu innan jag går och handlar lunch.

det är låååååång tid till söndag

så känns det i alla fall när man skickar ett sms och inte får svar. jag vet, jag är löjlig och jag fick världens gulligaste sms igår, men jag vill ha svar!

bristen på meddelanden i inkorgen KAN ju bero på att han säkert är på väg till Paris, men det har kommit fram det vet jag...

stalkerwannabe? jag? nejdå!

 jag har inte fått några gröna kuddar i sängen än, däremot en man under täcket. det är inte rosa moln och bröllopsklockor som ringer men det är en vilja att han ska fortsätta ligga där bredvid mig i sängen och le och få mig att vilja le och aldrig gå upp. det är fint.

vi har spenderat två nätter tillsammans. inget sex men mycket hångel och mer prat, om allt mellan himmel och jord.

han åker snowboard, lyssnar på bra musik, är vänster (ja, är ni förvånade eller) och tvättäkta söderbetongbarn. trevlig som bara den och får mig att må bra. och så är han faktiskt snygg också, min 2-meters man (glömde jag nämna att han är 198 cm lång? me like).

jag hoppas att det här går bra nu, att jag inte får kalla fötter, inte har tillräckligt starka känslor eller något annat typiskt mig. men just nu ska jag njuta av att jag har träffat någon jag tycker om som jag inte har en massa issues med. allt är bara nytt och fint.

jag förstår inte de som älskar hösten. det är regnigt,  det är kallt, det är mörkt och det blir bara värre. då och då kommer solen fram och påminner oss om vad vi missar. 

jag vill inte sparka löv i parken, använda paraply, regnjacka, tjocka halsdukar, få finnar och elektriskt hår. jag vill vara varm, kunna dricka kaffe i solen på en uteservering, ha på mig jeans och linne och bara vara allmänt snygg.

jag gillar inte tidiga hösten i september när det gröna börjar försvinna från träden, jag gillar inte oktoberhösten med regn, vind och kyla. jag gillar inte senhöst som bara är mörkt mörkt mörkt. jag gillar verkligen inte när hösten aldrig tar slut och bara fortsätter in i december och januari. nej, hösten är ingen favorit. alls. usch.

har helt på eget bevåg tagit ledigt idag. jag behöver en dag när jag bara kan tänka på mig själv. så nu ligger jag i sängen, tittar på madonna justify my love. porrigt värre (videon alltså).

två veckor kvar till tentan. har inte riktigt tänkt på den förrän i måndags. vi får se hur det går. omtentan är dagen efter nobel klockan 9 på morgonen. MÅSTE klara den här alltså. no pressue.

ska äta lunch med torvald och fag hag idag. ska blir trevligt. kommer inte sätta en fot på universitetet.

ännu ett inlägg då jag inte har något att säga. charmerande.

nya moderaterna vill värna om den lilla människan, arbetaren. alla ska få 1000 kr mer i månaden. för att göra detta så slopar vi avdraget för fackavgiften. för det gynnar den lilla människan, han som kanske har svårt att stå upp för sig själv mot arbetsgivaren. bra, fredrik, bra!

enligt min optiker är jag ett allvarligt fall av dubbelseende. hade de gjort något åt saken när jag var liten hade jag inte haft det här problemet nu. istället så får jag ont i huvudet så fort jag är trött eller stressad för jag ser allting två gånger.

just nu är jag verkligen inte glad på den svenska läkarkåren. jag vet, inte snällt att dra alla över en kam... men jag var ju på en kontroll när jag var tre år och de sa att mitt dubbelseende inte var tillräckligt allvarligt för att det skulle behövas sättas in några åtgärder. bite me, säger jag! de kan ju prova hur det är att gå runt med konstant huvudvärk!

jag är så arg att jag gråter just nu. och det värsta är att det är ärftligt så jag kommer skicka det här vidare i generationer framöver. tack så mycket, tack!

vi förlorade båda av helgens matcher. vi kunde ha vunnit dagens om vi bara hade spelat som i tredje perioden. damn, pojkarna var duktiga!

fastän vi förlorade kändes det som om jag hade moln under fötterna på vägen hem från pendeln. när jag kom hem så fick jag äntligen städat min lägenhet och handlat mat. det var välbehövligt.

så länge jag inte tänker på skolan så mår jag väldigt bra just nu. det känns konstigt. bra, men konstigt. min ångestnivå är väldigt låg för tillfället, så länge jag inte dricker alkohol. kanske, och jag hoppas verkligen det, mår jag bra i mig själv för en gångs skull.

så killarna kan fortsätta förlora sina matcher, jag kan fortsätta vara singel och fattis, så länge jag får fortsätta må såhär. då spelar det ingen roll att jag kanske är en förlorare.

är jag lycklig? jag vet inte. ibland, korta stunder, känns det som det. jag är helt tillfreds och vad som kan kallas i harmoni med världen. men oftast, för det mesta, är det något som skär sig. jag behöver nödvändigtvis inte veta vad det är, det känns bara som om jag går i otakt med omvärlden.

det känns återigen som om jag inte hinner med mitt eget liv. jag utför det, men hinner inte leva det. det är sorgligt. ens liv är något man ska få uppleva, känna och minnas. jag kommer bara veta att jag har gjort det här och det där, men minnas det? det tvivlar jag på.

är det så att när man väl upplevt kärlek är ens liv inte komplett utan det? om inte, varför letar jag då konstant efter någon att dela min vardag med? innan n klarade jag mig bra själv. det gör jag för det mesta nu också, men den tomhet som jag känner kom med honom. när jag var med honom. nu vet jag hur det känns att vara ensam med någon och det är ingen rolig känsla. ungefär det jag känner just nu. det känns som om ingenting kan göra det mindre tomt i ditt liv. jag vet att det finns någon eller några därute som kan göra det bättre, men just nu hjälper inte det. jag känner mig ensam och inte på ett bra sätt. jag hatar den här känslan, jag vill bara att den ska försvinna. nu.

det är så märkligt. om jag är helt utan energi och ganska håglös så behöver jag bara umgås med människor jag inte känner för att må bättre. varför är det så?

man kan ju tycka att man borde spendera tid men sina nära och kära, de som känner en och kan vara ett stöd. när man inte känner någon blir umgänget väldigt ytligt och ens riktiga jag kommer sällan fram.

kanske är det det som är grejen? jag kan vara vem jag vill, jag kan vara fantastisk och underbar och aööt jag vill och de vet inte att jag är något annat egentligen.

att umgås med ytliga bekanta ger mig även en känsla av att jag kan, att jag klarar av saker. när jag var yngre hade jag jättesvårt att umgås och prata med människor jag inte kände. jag blev tyst och tillbakadragen, långt ifrån den stridsvagn jag är idag. därför är det så himla skönt att känna att jag kan och klarar av det.




var kommer alla de här existensiella frågorna ifrån? helt plötsligt känns det som om jag vill börja ifrågasätta allt jag är. varför och till vilken nytta? jag vill ju, för det mesta, inte vara någon annan. jag trivs med mig själv nu för tiden. det har tagit lång tid att nå hit så varför vill jag ändra på saker nu?

jag vill sluta vara så trött, så arrogant, så beräknande, så självmedveten, så fåfäng, så ytlig, så svårtillgänglig.

inte vara förvirrad, dominant, nedlåtande, ineffektiv.

sluta tänka, grubbla, analysera, önska att jag var något jag inte är.








äh, fuck it. ni får stå ut med mig som jag är.

nu är mina nycklar, solglasögon, glasögon, min almanacka och min väska där de hör hemma, på mitt matbord. iPoden och mobilen är nog borta för evigt. jag gråter bittra tårar över iPoden, men ska köpa en ny så snart jag kan. mobil ska jag skaffa ny nästa månad, var ändå trött på den gamla.

förlusten av mina saker och helgens resa har gjort att jag är helt ofokuserad och vad blir lidande om inte skolan. har ett grupp-pm som ska in nästa vecka och jag orkar inte ens läsa fast jag vet att jag borde. jag bara driver runt och gör ingenting. argh. imorgon blir det hårdplugg hela eftermiddagen.

jag skulle ju vara seriös den här terminen, vad hände egentligen?

tre dagar i rom och jag är helt färdig. kan bero på att jag har sett rom till fots! men jag tar det från början..

mamma kom upp i onsdags så torsdagen spenderade vi i stan och hade trevligt. på kvällen åkte vi hem till alyssas föräldrar i nyköping. på fredagen var det upp klockan 04.30. snark säger jag bara... och inte blev det mycket sömn på flyget heller.

vårt hotell var.. ehm.. charmigt. det var inget fel på det så, det låg centralt och bra precis bakom centralstationen termini, men för att komma in på vår del av hotellet var man tvungen att gå genom ett minst sagt skumt trapphus. på söndagskvällen var det någon som tog en överdos där. najs...

iaf så spenderade vi första delen av fredagen med uppfräschning av oss själva och lunch. efter det begav vi oss ner mot stan. turistandet den dagen riktade in sig mot fontana di trevi och spanska trappan. vi kastade en peng i fontänen vilket betyder att vi kommer komma tillbaka till staden.

det fantastiska med rom är att du behöver egentligen inte ens vara speciellt turistig för att uppleva en massa kultur för överallt är det en massa vad vi i sverige skulle kalla fornlämningar. tusentals år gamla byggnader mitt ibland de "vanliga" husen. hur häftigt som helst! efter fontänen blev det såklart lite shopping.

middagen åt vi på ett halvcharmigt ställe som var ok, men inte så mycket mer. åt pasta med tomatsås. klassiskt italienskt. på kvällen var vi så trötta att vi alla fyra däckade runt 10 på kvällen.

lördagen började runt 9.30 och alla fyra var betydligt piggare! vi hade bestämt oss för att turista lagom mycket, så vi fick välja mellan colloseum och vatikanen. vi valde det förra. och det var så mäktigt! byggnaden är hur gammal som helst men så stor och välritad och allt. önskar jag inte hade glömt min kamera så jag hade bilder att lägga upp... men colloseum ska man definitivt se om man åker till rom.

vi åt äkta italiensk pizza i närheten av colloseum. hur underbart gott som helst! de vet hur man lagar mat i det där landet. lördagseftermiddagen avslutades även den med shopping. jag gick lös i en affär och handlade saker för 103 euro... men till mitt försvar var det ena en kappa för 80 euro, så det var inte så mycket mer...

på kvällen, efter en fantastisk middag som bland annat innehöll gnocchi, gav alyssa och jag mig ut på äventyr. vi hittade en liten bar och satte oss ner för en drink. ganska snabbt blev vi bjudna till ett annat bord av två italienska killar. de var ingen vidare fröjd för ögat, men snälla och trevliga. de tog oss med till ett ställe utanför den gamla stadsmuren där det mitt ute i ingenstans låg ett helt område med bara en massa uteställen! lördagskvällarnas mecka!!! på vägen dit kläckte jag ur mig resans blondaste kommentar: "jag har ingen aning om var vi är!" varpå alyssa pekar ut genom fönstret. vi körde då rakt förbi colloseum... grattis.

vi stod i kö till ett ställe som hette coyote i evigheter och var nära på att inte bli insläppta. tydligen behövde man vara lika många killar som tjejer i gänget för att komma in samt att man skulle känna varandra. vakten trodde inte på att vi kände varandra så han ville inte släppa in oss. som tur var ändrade han sig.

väl inne på stället så dansade vi lite och drack varsin öl. vi hade dansat ett tag när de båda killarna på en given signal gjorde varsin move på en förutbestämd av oss båda. vi lyckades båda två slinka oss ur situationen och ungefär fem minuter senare råkade vi stöta på ett gäng tjejer som var på klassresa. vi dumpade killarna och följde med dem till ett hip hopställe istället. tjejerna var runt 17-18 och det märktes att man var lite äldre än dem... men vi hade jättekul iaf.

runt 4 på morgonen kom vi på att det var en bra idé att åka hem. och det hade varit väldigt lätt om vi bara hade haft en aning om var vi var någonstans. som tur var hade jag med mig en karta som hjälpte oss jättemycket tills vi kom på att vi var utanför kartan.. vi tog en taxi hem.

väl utanför hotellet upptäckte vi att det var låst och släckt och vi hade ingen möjlighet att komma in. då hör vi någon på andra sidan ropa att vi antagligen var tvugna att betala portiern för att komma in, det hade han behövt göra. problemet var att vi inte ens såg någon i receptionen... så vi fick killen, som visade sig heta dante, vara kanadensare och ursnygg, att komma ner med sin mobiltelefon så vi kunde ringa våra mammor så de kunde komma ner och öppna. men det visade sig att det fanns en ringklocka vid dörren så vi kunde väcka portiern som satt och sov. tyvärr så innebar det att jag inte fick chansen att utbyta artigheter med dante.... men vi kom iaf in på hotellrummet så det var ju bra...

söndagen var marknad i gassande sol och ett dis av trötthet. vi tillbringade eftermiddagen med att vandra runt och titta på rom och äta en massa efterrätter eftersom alyssa fyllde år.

middagen var ett spännade projekt som innebar försenad mat och en utskällning av kocken. tydligen får man inte äta maten som man vill i italien utan det ska vara så som kocken bestämmer. hurra...

nu är jag hemma iaf och det har varit en minnesvärd resa. nästa år blir det julshopping i antingen amsterdam eller madrid och då ska hela familjerna h och g  följa med för att blidka männen. det kommer bli jättekul!

nu ska jag gå och handla, äta och sen sova.