Drottning Kokos

Jag är verkligen jättedålig på att vara ensam. Jag har haft hela helgen oplanerad och vetat att jag borde städa, plugga och motionera. Vad har jag gjort? Suttit inne i soffan, ätit och tittat på TV och film. Jag kan inte hantera att vara ensam, jag blir helt apatisk. Följden blir att jag känner mig värdelös, korkad och fetare för varje bit choklad jag äter. Det innbär att jag blir ännu mindre sugen på att göra någonting, och den onda cirkeln är i full gång. Jag förstår hur människor blir tjocka. De känner sig ensamma och värdelösa och äter för att ha något att göra.

Till råga på allt, när jag väl bestämt mig för att åka till lokala köpcentret och köpa den där trådlösa routern till mina föräldrar, tror ni inte att bussen kör förbi mig på busshållplatsen? Jag är så nere i skiten att jag var nära på att börja gråta där och då.


Jag förstår inte varför jag aldrig klarar av att göra saker jag borde göra. Det är som om jag har en spärr som gör att jag hellre sitter framför TV:n än skriver uppsats, städar och ibland till och med gör något roligt. Jag förstår inte varför. Jag förstår inte mig själv. Det är som om jag måste ha en massa människor omkring mig som jag kan ta energi ifrån. På egen hand klarar jag inte av det.

Nä, nu jävlar blir det uppsats av. Det här går inte längre. Jag är ingen struts som kan försöka unkomma livet genom att sticka huvudet i sanden. Och det funkar ju inte så bra för dem heller. Bara för att de inte ser faran betyder det inte att faran inte kan se dem.

Jag är inte bra på att vara ensam och inte blir jag bättre genom övning heller.

meningslöst pladder från mig hittar ni numera på livetsoviktigheter.blogspot.com

min äldsta vän ska ha barn. jag är så himla glad för hennes skull. men det jag känner mest av allt är, hör och häpna, avundsjuka. jag vill också. jag vill jag vill jag vill. men en annan del av mig vill göra en massa innan. och den tredje delen av mig, 2mm, har nog inte ens tänkt tanken.

bebisen ska ha barn. på riktigt den här gången. bladlusen är gravid och de kommer gå ut med det officiellt om ca två tre veckor när det gått tre månader.

nu verkar jag få som jag vill, bebisar i innersta kretsen. jag vet inte om det gynnar min biologiska klocka.

jag vill inte jobba. det är så fruktansvärt tråkigt med socialförsäkringar. visst, det är jättesynd om dem som är sjukskrivna, men jag har ingen aning om hur jag ska bedöma deras skador. jag är inte kvalificerad för det, jag är jurist!  eller låtsas vara i alla fall.

i måndags var det jättekul på jobbet och dagen bara gled förbi. igår ville den aldrig ta slut. det måste bero på måltyperna. kan även bero på att jag räknar dagarna tills jag ska åka till stockholm (fredag!). jag är less på ett liv i exil.

nu ska jag återgå till att stirra in i datorskärmen och försöka låtsas som om regnet inte strilar ner utanför fönstret.

vad är det för fel på svenskar? allsång på skansen? burken? ROCK-RAGGE? är det här det jag ska vara stolt över som svensk?

där går han den sista mohikanen. skjut mig.

jag är så jävla trött på skype och på att inte få titta på honom, eller ta på honom, eller att han aldrig har något att säga. det känns som om han glider längre och längre bort och jag orkar inte ta tag i det. jag orkar inte hålla fast i honom. vad säger det om mig? orkar jag inte hålla fast i det vi har? jag orkar bara inte den här långdistansen längre. jag vet inte hur jag ska hålla kvar i oss. vi hann knappt hitta tillbaka till oss innan jag åkte igen. och jag vet inte hur jag ska säga allt det här till honom. jag orkar inte med det här.

4 veckor till. 4 veckor. mindre än en månad. håll ut.

snart är de här, alla sex girlsen. det bli BiB, dinner and a movie, utgång och mycket umgås. om vi inte börjar bråka på kuppen =) men det ska bli spännande och roligt. det var längesen vi alla var på samma ställe endast för att umgås. om några år är det nog bara på sådana här tillfällen vi träffas. en helg någonstans i sverige utan män och partar järnet. inte illa.

jag saknar dem alla.