Drottning Kokos

stockholm är inbäddat i snö. det är tystare, långsammare, ljusare. vackrare. i en hel vecka har jag myst när jag gått utanför dörren. och igår åkte vi pulka som två barn, mitt bland alla barnfamiljer. massor av små familjeidyller. mitt ibland det såg jag honom, med samma entusiasm lysande ur ögonen, tillsammans med våra (eventuella) barn någon gång därborta i dimman.

vi ser båda varandra i respektive framtid. jag vet inte hur långt det sträcker sig för honom, men för mig är bilden med honom som håller vår förstfödda så verklig att det ibland känns som om jag kan ta på den. det gör mig glad, förväntansfull och livrädd. jag vill inte lägga för mycket förväntningar på något som är så nytt och fortfarande är bräckligt. det är så mycket kvar innan jag kan på riktigt tillåta mig själv att tro helt och hållet på den bilden. men jag vill. vill vill vill.


fick precis inbjudan till bröllopet i sommar. det fick mig att inse att hur mycket framtid jag än ser är det mycket jag inte är redo för, men drömma om den där bilden, det kommer jag fortsätta göra.

den förut så välbekanta känslan som mest kan beskrivas som rädsla för att bli lämnad är nu tillbaka. den fanns där konstant med n, men den har inte dykt upp förrän nu med 2-metersmannen. jag vet (på riktigt vet) att han inte kommer lämna mig inom en överskådlig framtid, men ändå är känslan där. jag anar att det är en ångestrest.

men nu är tentan skriven, night capen är ett beslut bort och jag väntar bara på svar från sri lanka. känner lite lätt panik över framtiden, den är så planerad för ovanlighetens skull, men det är väl bara normal antar jag. lite bitter över att jag kommer behöva dra ut på examen en termin till, men det är väl värt det i slutändan hoppas jag.

saker och ting går alldeles för mycket som jag vill. jag hoppas nästan på att något ska skita sig nu så jag inte på allvar tror att saker och ting är såhär lätta.

night capen verkar vara i påsen nu. ska prata med bebisen efter tentan. verkar till och med finnas pengar. helt otroligt! anar dock att hela grejen kommer bli en STOOOOR förhandlingsfråga inför nästa kårval. får sätta in 2-metersmannen som förhandlare. usch vad jag börjar bli involverad i kåren, något som jag absolut inte ville... jaja..

min största "rädsla" är att jag får ett mail från sri lanka som säger att jag inte kan komma senare än till hösten. det hade varit jobbigt. men då åker jag, det känns viktigare än night capen. faktiskt. det är väl det eller pengafrågan som skulle kunna sänka det hela. men annars får jag både behålla kakan och äta upp den. det ska inte hända. egentligen. men antagligen förtjänar jag det =)

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva... antar att jag borde säga att jag mår helt ok nu. det blev ohållbart så jag var tvungen att gå till studenthälsan och 15 minuter senare började ångesten sakta men säkert lätta. kan bero på att jag nu ska få gå i KBT på Danderyds sjukhus. kan även bero på att jag fick prata med någon utomstående. men nu ska jag iaf lära mig hur jag ska hantera mina små ångestattacker. väldigt skönt.

jag och 2-metersmannen är helt ok nu. det har varit lite upp och ner den här veckan och båda två har höjt garden rejält. men man gör väl det naturligt när det krisar. jag har insett nu att min ångest har ingenting med honom att göra mer än vi kanske har gått lite fortare fram än jag kunnat hantera.

jag är sakta men säkert på väg tillbaka. det känns bra.

vi är ok nu. jag är kär men Orvar är kvar. det kommer nog ta lite tid att bli av med honom.


ALDRIG prata viktiga saker på fyllan. ever. det går bara åt helvete.

hur fan hände det här? varför sitter jag här mitt i natten, fortfarande med fetångesten Orvar, men kanske med en 2-metersman mindre? vad fan hände, hur fan gick det till?

jag vet egentligen.. de senaste två-tre dagarna har jag fått mer och mer ångest. den har bara växt och växt tills det nu har nått ohanterliga proportioner. och han har märkt det. och idag på fyllan så slank något ur mig, jag vet inte varför. och helt plötsligt handlade det inte om min tvåmånadersångest utan om huruvida jag var kär i honom eller inte. jag fattar inte vad som hände. han var full, och han lät mig inte prata. och nu är allt upp och ner. nu måste jag bestämma vad jag vill. utan att ens ha pratat med honom på riktigt om hur jag känner just nu. han bara stängde av och klippte allt. jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska hantera det här. min logiska del säger åt mig att bara gå för att slippa att det ska göra ont längre fram. mina tankar säger att jag inte får lov att släppa honom under några omständigheter. mina känslor säger bara ångest. det är för mycket, för stort, för snabbt. och det hann jag aldrig säga. han bara stängde av. ingen diskussion, ingen undran om varför ångesten var där. bara stänga av och klippa - du får bestämma. inte riktigt rättvist.

allt jag känner just nu är ångest. hur ska jag då kunna känna något annat? jag förstår inte hur man ska kunna bestämma sig för vad man tycker och tänker om någon utan att träffa personen. vi måste ses och prata imorgon. utan alkohol i kroppen. det här funkar inte. det är så fel. det ska vara vi. så ska det vara. eller?

fetångesten Orvar är på besök och jag vet inte varför. det kan vara dålig sömn de två senaste nätterna. det kan vara bristen på ensam-tid de senaste två månaderna. det kan vara studierna som spökar. sen kan det vara min klassiska tvåmånaderspanik. min kropp vill springa iväg, lång och fort, innan det blir allt för seriöst och göra sig av med allt vad känslor heter. eller så är det en kombination.

blir det inte bättre blir det besök på studenthälsan nästa vecka.

trots extremt dålig sömn de senaste två dagarna och en extrem prestationsångest inför studierna så är jag vanvettigt lycklig. han är, så långt, allt jag någonsin velat ha. idiottankar och fjanterier kommer jag inte ifrån, det är trots allt mig vi pratar om, men nu råkar det faktiskt vara så att vi älskar varandra och det skrämmer mig inte ens. jag fattar inte vad det är han gör med mig.