lunarstorm
jag sitter och läser igenom mina gamla dagboksinlägg på lunar. fy helvete vad dåligt jag mådde. att ingen reagerade?! fast det kanske bara är jag som kan läsa mellan raderna i mina texter men saker som
"jag förstår inte att jag bara inte kan sluta låtsas. att ingen ser, att ingen hör! jag är inte såhär stark egentligen, förstår ni inte det?"
och
"mitt liv är bara så patetiskt just nu. jag måste få ett slut på det här."
eller varför inte
"jag borde må så jävla bra just nu"
borde ju fått någon att reagera tycker man. om inte annat jag själv. jag som har suttit och läst de där inläggen så många gånger borde någon gång ha reflekterat över att den här tjejen mår nog inte riktigt bra. hade någon annan skrivit det hade det varit blåljus och utryckning på en gång. men man är väl blind när det kommer till en själv.
det är riktigt läskigt egentligen. hur man kan låta sig själv förfalla så mycket. hur länge man klarar av att leva på ren ignorans. jag har egentligen inte mått riktigt bra på jag vet inte hur länge. flera år. idiotiskt att jag har låtit mig själv gå runt och må dåligt. fast det krävs nog ett visst mått av självinsikt för att kunna komma ur det och må bra. för det är bara du själv som kan få dig att må bättre. så enkelt är det.
nu hoppas jag att jag kommer få må bra ett tag. att jag är stark nog att klara av vardagen som väntar därhemma. vardagen som jag längtar så mycket efter. men den gör mig inte så lite nervös. jag vill inte hamna där igen. någonsin.
"jag förstår inte att jag bara inte kan sluta låtsas. att ingen ser, att ingen hör! jag är inte såhär stark egentligen, förstår ni inte det?"
och
"mitt liv är bara så patetiskt just nu. jag måste få ett slut på det här."
eller varför inte
"jag borde må så jävla bra just nu"
borde ju fått någon att reagera tycker man. om inte annat jag själv. jag som har suttit och läst de där inläggen så många gånger borde någon gång ha reflekterat över att den här tjejen mår nog inte riktigt bra. hade någon annan skrivit det hade det varit blåljus och utryckning på en gång. men man är väl blind när det kommer till en själv.
det är riktigt läskigt egentligen. hur man kan låta sig själv förfalla så mycket. hur länge man klarar av att leva på ren ignorans. jag har egentligen inte mått riktigt bra på jag vet inte hur länge. flera år. idiotiskt att jag har låtit mig själv gå runt och må dåligt. fast det krävs nog ett visst mått av självinsikt för att kunna komma ur det och må bra. för det är bara du själv som kan få dig att må bättre. så enkelt är det.
nu hoppas jag att jag kommer få må bra ett tag. att jag är stark nog att klara av vardagen som väntar därhemma. vardagen som jag längtar så mycket efter. men den gör mig inte så lite nervös. jag vill inte hamna där igen. någonsin.
Kommentarer
Trackback