slæktens miffo

jag hade något fint och væl genomtænkt jag skulle skriva, men nu har jag såklart glømt bort vad det var... ær i norge btw, dærav de fina bokstæverna.

jag ær lite less på julen nu, lite less på min slækt, lite less på att bo i ett rosa rum, lite less på att inte få bestæmma sjælv vad jag ska æta, lite less på att vara hær helt enkelt. jag ælskar min slækt, det ær inte det som ær grejen, men det hær ær førsta gången på fyra dagar som jag har någon som helst kontakt med min "vanliga" værld, om man inte ræknar samtalen med 2-metersmannen.

jag hatar att jag inte kan vara som alla andra och klara av att umgås konstant i fyra dagar. jag klarar max två timmar i stræck, sen måste jag vara før mig sjælv. varfør ær det så? varfør går mænniskor mig så mycket på nerverna? det kan inte vara normalt. men jag tror att det ær før att det inte ær mænniskor som jag har valt sjælv, jag ær någonstans dær jag inte hittar så jag ær instængd i ett hus osv.  men ændå, jag kænner mig som slæktens miffo. men någon måste væl vara det också. får væl vara glad att jag inte ær skilsmæssobarn i juletider iaf.

bara tre dagar kvar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback