Drottning Kokos

det är så märkligt. om jag är helt utan energi och ganska håglös så behöver jag bara umgås med människor jag inte känner för att må bättre. varför är det så?

man kan ju tycka att man borde spendera tid men sina nära och kära, de som känner en och kan vara ett stöd. när man inte känner någon blir umgänget väldigt ytligt och ens riktiga jag kommer sällan fram.

kanske är det det som är grejen? jag kan vara vem jag vill, jag kan vara fantastisk och underbar och aööt jag vill och de vet inte att jag är något annat egentligen.

att umgås med ytliga bekanta ger mig även en känsla av att jag kan, att jag klarar av saker. när jag var yngre hade jag jättesvårt att umgås och prata med människor jag inte kände. jag blev tyst och tillbakadragen, långt ifrån den stridsvagn jag är idag. därför är det så himla skönt att känna att jag kan och klarar av det.




var kommer alla de här existensiella frågorna ifrån? helt plötsligt känns det som om jag vill börja ifrågasätta allt jag är. varför och till vilken nytta? jag vill ju, för det mesta, inte vara någon annan. jag trivs med mig själv nu för tiden. det har tagit lång tid att nå hit så varför vill jag ändra på saker nu?