Drottning Kokos

stockholm är inbäddat i snö. det är tystare, långsammare, ljusare. vackrare. i en hel vecka har jag myst när jag gått utanför dörren. och igår åkte vi pulka som två barn, mitt bland alla barnfamiljer. massor av små familjeidyller. mitt ibland det såg jag honom, med samma entusiasm lysande ur ögonen, tillsammans med våra (eventuella) barn någon gång därborta i dimman.

vi ser båda varandra i respektive framtid. jag vet inte hur långt det sträcker sig för honom, men för mig är bilden med honom som håller vår förstfödda så verklig att det ibland känns som om jag kan ta på den. det gör mig glad, förväntansfull och livrädd. jag vill inte lägga för mycket förväntningar på något som är så nytt och fortfarande är bräckligt. det är så mycket kvar innan jag kan på riktigt tillåta mig själv att tro helt och hållet på den bilden. men jag vill. vill vill vill.


fick precis inbjudan till bröllopet i sommar. det fick mig att inse att hur mycket framtid jag än ser är det mycket jag inte är redo för, men drömma om den där bilden, det kommer jag fortsätta göra.