hur i helvete???
hur fan hände det här? varför sitter jag här mitt i natten, fortfarande med fetångesten Orvar, men kanske med en 2-metersman mindre? vad fan hände, hur fan gick det till?
jag vet egentligen.. de senaste två-tre dagarna har jag fått mer och mer ångest. den har bara växt och växt tills det nu har nått ohanterliga proportioner. och han har märkt det. och idag på fyllan så slank något ur mig, jag vet inte varför. och helt plötsligt handlade det inte om min tvåmånadersångest utan om huruvida jag var kär i honom eller inte. jag fattar inte vad som hände. han var full, och han lät mig inte prata. och nu är allt upp och ner. nu måste jag bestämma vad jag vill. utan att ens ha pratat med honom på riktigt om hur jag känner just nu. han bara stängde av och klippte allt. jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska hantera det här. min logiska del säger åt mig att bara gå för att slippa att det ska göra ont längre fram. mina tankar säger att jag inte får lov att släppa honom under några omständigheter. mina känslor säger bara ångest. det är för mycket, för stort, för snabbt. och det hann jag aldrig säga. han bara stängde av. ingen diskussion, ingen undran om varför ångesten var där. bara stänga av och klippa - du får bestämma. inte riktigt rättvist.
allt jag känner just nu är ångest. hur ska jag då kunna känna något annat? jag förstår inte hur man ska kunna bestämma sig för vad man tycker och tänker om någon utan att träffa personen. vi måste ses och prata imorgon. utan alkohol i kroppen. det här funkar inte. det är så fel. det ska vara vi. så ska det vara. eller?
jag vet egentligen.. de senaste två-tre dagarna har jag fått mer och mer ångest. den har bara växt och växt tills det nu har nått ohanterliga proportioner. och han har märkt det. och idag på fyllan så slank något ur mig, jag vet inte varför. och helt plötsligt handlade det inte om min tvåmånadersångest utan om huruvida jag var kär i honom eller inte. jag fattar inte vad som hände. han var full, och han lät mig inte prata. och nu är allt upp och ner. nu måste jag bestämma vad jag vill. utan att ens ha pratat med honom på riktigt om hur jag känner just nu. han bara stängde av och klippte allt. jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska hantera det här. min logiska del säger åt mig att bara gå för att slippa att det ska göra ont längre fram. mina tankar säger att jag inte får lov att släppa honom under några omständigheter. mina känslor säger bara ångest. det är för mycket, för stort, för snabbt. och det hann jag aldrig säga. han bara stängde av. ingen diskussion, ingen undran om varför ångesten var där. bara stänga av och klippa - du får bestämma. inte riktigt rättvist.
allt jag känner just nu är ångest. hur ska jag då kunna känna något annat? jag förstår inte hur man ska kunna bestämma sig för vad man tycker och tänker om någon utan att träffa personen. vi måste ses och prata imorgon. utan alkohol i kroppen. det här funkar inte. det är så fel. det ska vara vi. så ska det vara. eller?
Kommentarer
Trackback