I am feeling more than a little bit stupid

första nyktra bråket, och självklart är det mitt fel. hade jag egentligen förväntat mig något annat? jag lyckas ju med konststycket att trampa i samma klaver gång på gång, någon gång måste han ju få nog.

det var väl inte så mycket bråk som det var silent treatment och att han inte ville umgås med mig. I can't blame him. jag skulle heller inte vilja umgås med någon som lyckas planera bort mig hela tiden. jag är så jävla klantig. varför lär jag mig aldrig? nu sitter jag här själv med gråten i halsen och en hög disk som väntar istället för att få tillbringa en underbar dag med honom. jag är fan dum i huvuet och inte kan jag skylla på något heller.

tar det här förhållandet någonsin slut lär det ju vara mitt fel. jag känner det på mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback