Drottning Kokos

drivs alla av en rädsla att misslyckas? när jag gör saker får nog folk bilden av att jag är en driftig person som gör saker och ting för att uppnå personliga mål och komma någonvart i livet. men det kunde inte vara mer fel. det mesta jag gör drivs framåt av en rädsla att misslyckas och känslan av att jag inte riktigt räcker till eller är bra nog. detta gör att jag ständigt måste hitta nya utmaningar och hela tiden pusha mig för att visa att jag är en fantastiskt duglig och lyckad person.

men de som inte drivs av den rädslan, vad är det som gör att de får något gjort? jag menar, om jag inte innerst inne trodde att jag var en misslyckad och oduglig person hade jag inte gjort ett skit. då hade jag nog jobbat på ica och bott kvar hemma hos mamma och pappa. men det måste finnas otroligt lyckade människor där ute som vet att de är bra och tillräckliga. hur motiverar de sitt nästa kliv? vad är det som gör att de hela tiden vill lite till? de har ju redan bevisat för sig själv att de är nog, de duger.

min teori är nog att alla dessa karriärister och framgångsrika människor innerst inne tror att de inte är bra nog och hela tiden måste bevisa för omvärlden att de kan. detta innebär i sin tur att om hela världen vore lycklig och harmonisk skulle vi inte komma någonstans. vi skulle vara nöjda med hur saker och ting är och utvecklingen skulle gå mycket långsammare.

tänk vad skönt. vi skulle inte längre vilja ha större lägenhet, bättre utbildning, bättre jobb, mer pengar, snyggare partner, duktigare barn, fler utlandssemestrar, mer lycka, fler vänner, bättre förhållanden, mer gaaaah!  vi kanske skulle vara lyckliga på riktigt.

som det är nu kan jag, trots alla mina bedrifter (jag ÄR faktiskt ganska bra) ändå inte intala mig själv att jag inte behöver prestera mer. jag kan inte övertyga mitt inre om att a little goes a long way. jag kommer nog fortsätta pusha mig själv till att göra mer, göra nya saker, göra det som alla andra gör så jag kan få det där jobbet som alla andra vill ha och det där livet som ser så bra ut på papper. det är så konsigt att jag har blivit en sådan person när allt jag vill bli när jag blir stor är lycklig. jag undrar när jag kommer inse att ett liv till max inte innebär lycka. intellektuellt vet jag det, men hur lång tid kommer det ta att sjunka in?

jag hoppas att jag någon gång kommer till ett stadie i mitt liv då jag är så pass nöjd med mig själv att jag kan säga upp allt som jag tror definierar mig och sätta mig vid mitt skrivbord och göra det jag alltid drömt om: skriva en roman. och jag hoppas att den dagen innebär att jag verkligen har hittat min sanna lycka och att jag inte längre är rädd för att misslyckas. för vad skulle vara värre än att misslyckas med sin livs dröm? tänk om jag dör och har misslyckats med att vara lycklig.