Drottning Kokos

Jag är verkligen jättedålig på att vara ensam. Jag har haft hela helgen oplanerad och vetat att jag borde städa, plugga och motionera. Vad har jag gjort? Suttit inne i soffan, ätit och tittat på TV och film. Jag kan inte hantera att vara ensam, jag blir helt apatisk. Följden blir att jag känner mig värdelös, korkad och fetare för varje bit choklad jag äter. Det innbär att jag blir ännu mindre sugen på att göra någonting, och den onda cirkeln är i full gång. Jag förstår hur människor blir tjocka. De känner sig ensamma och värdelösa och äter för att ha något att göra.

Till råga på allt, när jag väl bestämt mig för att åka till lokala köpcentret och köpa den där trådlösa routern till mina föräldrar, tror ni inte att bussen kör förbi mig på busshållplatsen? Jag är så nere i skiten att jag var nära på att börja gråta där och då.


Jag förstår inte varför jag aldrig klarar av att göra saker jag borde göra. Det är som om jag har en spärr som gör att jag hellre sitter framför TV:n än skriver uppsats, städar och ibland till och med gör något roligt. Jag förstår inte varför. Jag förstår inte mig själv. Det är som om jag måste ha en massa människor omkring mig som jag kan ta energi ifrån. På egen hand klarar jag inte av det.

Nä, nu jävlar blir det uppsats av. Det här går inte längre. Jag är ingen struts som kan försöka unkomma livet genom att sticka huvudet i sanden. Och det funkar ju inte så bra för dem heller. Bara för att de inte ser faran betyder det inte att faran inte kan se dem.

Jag är inte bra på att vara ensam och inte blir jag bättre genom övning heller.