kudde eller snara?
jag tror att jag har kommit på det.
jag känner mig kvävd. jag har inget utrymme någonstans. jag bor med någon, jag har ingen plats som är bara min. jag bågnar under tyngden av allt jag måste göra; skola, fixa jobb, lägenhet, vara vän, vara flickvän, vara dotter, vara syster. jag kväver mig själv i förväntningarna på vem jag borde vara, alla andra kväver mig med förväntingar på hur jag borde lyckas. jag känner att inget utrymme finns för mig att misslyckas, att fly fältet, att inte vara här och vara någon annan än den jag är.
jag känner mig kvävd i mitt eget liv, av mina egna förväntningar, av mina egna borden och måsten. jag trodde på riktigt att jag hade lärt mig att inte ställa sådana här krav på mig själv. men å andra sidan kanske man aldrig lär sig. man kanske är född till ett liv med ångest och självtvivel. låter inte rättvist, men det är kanske min lott. jag har det så bra ytligt sett så det är klart att det inte kan vara så. någonstans måste ju mitt perfekta lilla liv ha brister. tyvärr finns alla dessa under ytan. jag hade nog hellre varit en nöjd och lycklig person under ytan och ha haft det lite jävligt här i livet.
fan, det tar ju aldrig slut.
jag känner mig kvävd. jag har inget utrymme någonstans. jag bor med någon, jag har ingen plats som är bara min. jag bågnar under tyngden av allt jag måste göra; skola, fixa jobb, lägenhet, vara vän, vara flickvän, vara dotter, vara syster. jag kväver mig själv i förväntningarna på vem jag borde vara, alla andra kväver mig med förväntingar på hur jag borde lyckas. jag känner att inget utrymme finns för mig att misslyckas, att fly fältet, att inte vara här och vara någon annan än den jag är.
jag känner mig kvävd i mitt eget liv, av mina egna förväntningar, av mina egna borden och måsten. jag trodde på riktigt att jag hade lärt mig att inte ställa sådana här krav på mig själv. men å andra sidan kanske man aldrig lär sig. man kanske är född till ett liv med ångest och självtvivel. låter inte rättvist, men det är kanske min lott. jag har det så bra ytligt sett så det är klart att det inte kan vara så. någonstans måste ju mitt perfekta lilla liv ha brister. tyvärr finns alla dessa under ytan. jag hade nog hellre varit en nöjd och lycklig person under ytan och ha haft det lite jävligt här i livet.
fan, det tar ju aldrig slut.
Kommentarer
Trackback