tillgänglighet

han är alldeles för tillgänglig och "där" för mig.

varför kan jag inte bara acceptera att det är bra? det är så här det ska vara! jag ska inte behöva ha ångest varenda gång jag träffar honom. jag ska kunna säga vad jag tänker på utan att tro att han ska springa. det är dags för mig att växa upp nu.

det var så mysigt igår, precis vad jag behövde. jag behöver lite "normalitet" bland allt annat, lite på mina tider och mina villkor.




jag har kommit på vad jag vill göra med min tid nästa år, men jag måste tänka igenom det ordentligt. det kommer i så fall vara det största jag någonsin gjort, på gott och ont. jag vet inte om det är värt det, men åååh vad roligt det skulle vara!!! tänka tänka tänka..

dags för lite kick nu. inte alls sugen men så är det ibland.

ska det vara så jävla svårt?

ok, vi hade nästan snacket i måndags natt. vi kom fram till att vi inte är oseriösa. sen tog det stopp. jag hoppas det berodde på att vi inte var redo att ta förhållandesteget annars är jag fast i ett förhållande där jag än en gång inte vågar prata. men det tror jag inte. allt känns så mycket lättare med 2 meters mannen. jag är mer bekväm, mer öppen, mer mig själv. jag lider inte av samma ångest som jag gjorde med n. å andra sidan är det inte lika häftiga känslor. inte samma knytning i magen varenda gång jag ser på honom, inte samma sexlust varenda gång han tar på mig. men det är bara att komma över. det är inte sämre på grund av det, antagligen bättre eftersom trygghet är en så viktig grej för mig. det är bara det att min inre drama queen inte får samma utlopp.

ah well, man kan inte få allt här i världen.

vi ska till sjögräs ikväll så han kan bli dissikerad av mina vänner. det ska bli roligt =)

rosa moln

värt det eller inte, nu är jag fast. han är bara wow och det är rosa moln och ångest för att han ska försvinna och allt annat som hör till. men det verkar inte som om han är på väg någonstans. han fyller 25 imorgon men vill ändå träffa mig efter släktmiddag och firande med kompisar. så nu är det bara för mig att köpa en present oxå. men det löser sig. blir nog en mössa så han slipper frysa om sitt rakade huvud.

jag håller på att bli kär. nu gäller det bara att ha "snacket". om det behövs.

men rosa moln och leenden, det är statusen just nu.

värderingsregler

om man ser till det stora hela, är det verkligen värt det i slutändan?

dikt och ren jävla lögn

ingen tentaångest var det va? ha! och nu har min pre-relationshipångest dykt upp också. men varför inte? det är ju så mycket roligare så!

han dröjde med att svara på ett sms igår och jag var helt övertygad om att nu vill han inte träffa mig längre. sen svarade han och sa att såklart ville han det, men ändå. nu är jag fast i ångestträsket. i alla fall tills vi ses ikväll. då kanske jag går tillbaka till att vara blasé. men det var nog bara lugnet före stormen.

jag tillbringade nog sammanlagt en timme igår med att sitta och titta på ett kort av honom som inte ens är speciellt bra. jag tycker nog om honom trots allt....


för bra

nu har vi setts både söndag och måndag.

igår tog han mig på en fyra timmars promenad runt  "hans" söder. vi pratade konstant och sen gick vi hem till honom och käkade middag och hade sex "s-style". han är trevlig, snygg, lyssnar på bra musik. vi funkar bra ihop och han kan kyssas. vi klickar helt enkelt.

men det är för bra. jag går och letar efter fel. det kan inte bara vara lätt. det ska vara kamp, ångest, inte veta någonting och bara helt jättedåligt innan man blir tillsammans. sen ska innan-ångesten gå över i han-kommer-lämna-mig-ångesten och även om man är lycklig så ska man samtidigt vara livrädd. det ska inte vara lätt och ångestfritt. jag har inte ens tentaångest! min teori är att de båda ångestvarianterna tar ut varandra.


s tyckte jag skulle blanka tentan så jag iaf kände ångest för något så det kändes normalt. det är inte normalt för mig att vara ångestfri, speciellt inte när tenta och/eller killar är inblandade.


jag är rädd att jag kommer göra något jättedumt bara för att jag inte är rädd att förlora honom. testa honom på alla sätt och vis tills han tröttnar och gör slut. om vi ens blir tillsammans, ska inte ta ut händelserna i förskott här inte.

gaah! jag önskar jag bara för en gångs skull kunde sluta tänka! det hade varit så skönt. men jag vet verkligen inte hur man gör det. jag har i alla fall bestämt mig för att ge mig och 2-meters mannen en chans. på riktigt. jag har slängt mina löparskor och måste köpa nya om jag får för mig att jag behöver springa ifrån det hela och det har jag helt enkelt inte råd med.


hmmm

det är låååååång tid till söndag

sms-terror

så känns det i alla fall när man skickar ett sms och inte får svar. jag vet, jag är löjlig och jag fick världens gulligaste sms igår, men jag vill ha svar!

bristen på meddelanden i inkorgen KAN ju bero på att han säkert är på väg till Paris, men det har kommit fram det vet jag...

stalkerwannabe? jag? nejdå!

2-meters mannen

 jag har inte fått några gröna kuddar i sängen än, däremot en man under täcket. det är inte rosa moln och bröllopsklockor som ringer men det är en vilja att han ska fortsätta ligga där bredvid mig i sängen och le och få mig att vilja le och aldrig gå upp. det är fint.

vi har spenderat två nätter tillsammans. inget sex men mycket hångel och mer prat, om allt mellan himmel och jord.

han åker snowboard, lyssnar på bra musik, är vänster (ja, är ni förvånade eller) och tvättäkta söderbetongbarn. trevlig som bara den och får mig att må bra. och så är han faktiskt snygg också, min 2-meters man (glömde jag nämna att han är 198 cm lång? me like).

jag hoppas att det här går bra nu, att jag inte får kalla fötter, inte har tillräckligt starka känslor eller något annat typiskt mig. men just nu ska jag njuta av att jag har träffat någon jag tycker om som jag inte har en massa issues med. allt är bara nytt och fint.

inte så smart

ibland undrar jag hur mitt lilla ex tänker. han har en bild på sig och flickvännen som presbild på msn och börjar prata med mig. jag undrar om han tänker alls.

de stod där och pussade varandra i varsin palestinasjal. det bara bekräftar det att vi inte var rätt för varandra. vi var på väg åt helt olika håll. men det gör inget för jag har skaffat mig ett nytt span, en riktig hunk! såklart går han på kickboxningen och jag har ingen aning om vad han heter.

jag vet att han är ca 185 cm lång, blond, har riktigt vackra armar och stora byxor. allt jag vill ha i en kille, ytligt sett. ska nog börja kalla honom hunken. lär väl uptäcka nästa gång jag ser honom att han inte är så het eller nåt. typiskt mig. eller så kommer jag tycka att han är lika het som jag hitills har tyckt och bli toknervös varje gång jag ser honom och därmed aldrig komma längre än ett stammande hej. problem problem.

i stunden

i stunden föds ibland situationer man inte hade räknat med som i sin tur kan leda till tankar man inte vet var de ska sluta.

nu vet jag att det bara var i stunden, i situationen. han är en jättefin kille (sånt man älskar att bli kallad...) men vi ska förbli vänner. förhoppningsvis bra vänner.

jag vill ha gröna kuddar

på mitt överkast vill jag ha tre fyra stora gröna kuddar. bredvid mina garderober vill jag ha en byrå att lägga mina saker i så jag får plats med mina skor. jag vill flytta det väggfasta skåpet och skaffa en soffa.

under mitt täcke vill jag ha en kille, en man, en pojke. en människa som kan somna bredvid mig, som kan göra mig trygg nog att somna. någon som ligger där när jag vaknar, som får mig att le trots att han har dreglat på min favoritkudde.

han ska hålla mig i handen på stan, jag ska få luta mitt huvud mot hans axel när vi sitter på bussen och jag är trött. han ska göra mig sådär lagom rädd för att förlora honom, bara tillräckligt mycket, så att jag känner att jag är kär.

han ska få mig att skratta, han ska säga åt mig när jag är löjlig och dryg. han ska få mig att må bra och inte låta mig stöta bort honom.

jag vill ha en människa under mitt täcke som är kär i mig, älskar mig, som jag älskar tillbaka.

run, drottning kokos, run

det var mysigt och intimt och kändes mer naturligt än något gjort på väldigt länge.



var det stunden eller situationen eller är det dags att börja springa nu?

hit me HARD

satt och väntade på pendeltåget och fick plötsligt en helt gigantisk lust att ringa n. har inte hänt på säkert en månad. och det värsta är att jag även kom att tänka på att om jag någonsin ringer (vilket jag lär och bör göra av många anledningar) så är risken ganska stor att hon är där. och hur kul är det?

argh. det har verkligen inte känts någonting hur mycket jag än har vridit och vänt på det hela och så kommer det nu. NU, när jag äntligen mår bra och börjar få ordning på mitt liv på riktigt. jag vill inte ha något som hänger efter, som ens orsakar tillstymmelsen till klump i bröstet. jag vill vara klump-, ångest- och depressionsfri. är det så mycket begärt?

kan någon slå mig hårt, HÅRT, så jag kan komma på bättre tankar. jag vet inte ens varför jag är nere. behöver kanske bara sova. gonatt.

grubbel bubbel

ok, varför gå och vända och vrida på någonting om det 1. ändå inte känns och 2. inte leder till något. jag kommer inte känna något annat än likgiltighet inför n och hans flickvän och hur mycket jag än tänker på det så kommer jag fortfarande inte vilja veta hur hon ser ut, vad hon heter, hur de ser ut tillsammans och jag kommer inte kunna veta hur jag kommer reagera när jag väl ser dem tillsammans. varför tänka på det? har insett att jag är en sådan som grubblar bara för att grubbla (ja, har insett det förut oxå...) och jag förstår ärligt talat inte vitsen med det. jag får bannemig ta och lägga av med det nu. så. stopp!

ska på lammköttsfest ikväll med lillebror. ska bli intressant. lär ju tröttna efter en timme. som tur är kan mamma hämta mig i värsta fall.

nej. dags att städa.

nytt liv del 1

nu är det dags att ta tag i mitt liv. allt pekar på att jag går och drar i det förflutna. speciellt eftersom det nu har hänt: n har skaffat en ny. någon på jobbet tydligen. that's all I need to know. och jag vet inte vad jag ska känna. jag känner mig mest bara tom och avtrubbad (kan bero på att jag är magsjuk och sovit 0 timmar i natt). det känns som om jag borde reagera med, känns som om jag borde vara ledsen och gråta. jag vill inte göra det sen. men någon gång lär jag ju springa på dem och då lär väl allt komma farande. men som busan säger så är det dags för mig att komma över det här och börja ragga! problemet är att när n gjorde slut så fick han mig att känna mig så ointressant och oattraktiv att det har varit svårt att komma över det. jag måste inse att jag faktiskt är något att ha.

and while we're on the subject: även basketvärlden bjuder på fina pojkar. har inte kommit på ett bra smeknamn för mitt senaste span än, men oh så fina armar han har! ville bara spela en väldigt nära match mot honom och sen sätta på honom i duschen. härligt att min libido har vaknat igen :D ska ut på fredag/lördag med busan och då blir det good old times.

förövrigt går andra dagen som medlem i viktklubb.se bra. jag äter absolut ingenting och har inget kvar i magen. snacka om att leva på reserver ;-)

mr d

jag vill ha allt han kan erbjuda mig: vännerna, hobbiesarna, hans yrke och framförallt hans familj. jag vill ha det så mycket att det nästan värker i mig. frågan är dock - vill jag ha honom? jag tror inte det. trots att det inte är någon som jag kan vara så mycket mig själv med som med honom vet jag likaväl att vi skulle inte fungera ihop eftersom vi inte lever i en utopi. jag vet för mycket om honom redan som jag inte skulle tolerera i ett förhållande. men jag vill vara del i den familjen, mer än bara som en vän som kommer förbi en gång vart annat år. man är alltid välkommen, alla är helt underbara och naturliga och trevliga. det är bara att inse, jag är kär i d's familj. det finns värre öden.

bildterapi

hmmm... vet inte om jag plågar mig själv, men jag sitter och tittar på bilder på n. och visst, det hugger till, det gör ont, men jag vet inte varför för killen på bilderna är inte min n, min chewie. det är någon som är söt och spexig och har grymma armar men det är inte min n. det känns väldigt skönt. antagligen kommer alltid något sticka till varje gång jag ser honom men han var min första pojkvän, den första jag någonsin älskade så det ska vara så. jag är bara glad över att vi inte hatar varandra, att vi fortfarande vill prata med varandra ibland och att han ännu inte har skaffat ny flickvän. jag hoppas det dröjer ett tag för ju längre det dröjer, desto mer betyder det i min värld att vårt förhållande var viktigt och på riktigt för honom och han inte nöjer sig med mindre. alltid en tröst.

det känns faktiskt som om jag är på väg att komma över det hela nu. på tiden, efter 7 månader. men nu är det på riktigt, inte bara som jag säger. jag vill verkligen gå vidare nu, jag vill inte hänga mig fast vid minnen och känslor. jag vill träffa någon ny som kan ta mig med storm och som kan hantera mig. på riktigt. jag vill hitta någon som jag kan vara 100 % mig själv med. drömma kan man alltid.

love is in the air. oo, love is in the air...

long time no see

kom hem från det stora landet i väster för 6 timmar sen. har inte blivit så mycket uppdaterat pga det.



fick mess av n på min födelsedag.......jag vet inte. borde jag inte sluta bry mig om honom, sluta sakna honom vid det här laget? han var bland de första jag ville ringa när jag kom hem (gjorde det inte) och under hela resan undrade jag hur det hade varit om han hade följt med till USA istället för alyssa (äntligen ett smeknamn på henne). jag vill inte bry mig mer, inte tänka på honom längre. men behöver inte träffa honom på tre månader. nog det bästa som kunde hänt under förutsättningarna.

jag är kär

jag är kär. i mitt ex. just nu känns det som om det inte kunde varit så mycket värre. kan inte smälta att han såg mig hångla dessutom. allt är bara upp och ner och förvirrat.  jag trodde jag var över honom, att det var oss jag saknade. men tji fick jag. borde nog varken prata med eller träffa honom på ett tag. ska inte träffa stor j heller, är riktigt arg på honom. men jag hade kul igår trots allt. och det är bara tårar.och smärta.  någon gång måste det gå över.  tycker man iaf.

Tidigare inlägg Nyare inlägg