Drottning Kokos

fetångesten Orvar är på besök och jag vet inte varför. det kan vara dålig sömn de två senaste nätterna. det kan vara bristen på ensam-tid de senaste två månaderna. det kan vara studierna som spökar. sen kan det vara min klassiska tvåmånaderspanik. min kropp vill springa iväg, lång och fort, innan det blir allt för seriöst och göra sig av med allt vad känslor heter. eller så är det en kombination.

blir det inte bättre blir det besök på studenthälsan nästa vecka.

ja, jag älskar mina föräldrar, men hur kan de då gå en på nerverna som de gör? helt otroligt! samma sak varenda gång. fast den här gången kanske det inte är så konstigt. jag lämnade 2 metersmannen hemma, det är sista gången ever i mitt barndomshem och jag ska tillbringa julen med HELA släkten. 14 pers. norén, släng dig i väggen.

2 metersmannen gick tidigare från jobbet för att vinka av mig på stationen. jag har ännu inte förstått att de flesta faktiskt gör sådana saker. jag lever fortfarande i en värld där förhållandet med n är normen. att prata, släppa in någon och ställa upp för varandra är helt nytt för mig. men jag är så glad över att jag äntligen har hittat det. saknar honom redan. otroligt mycket.

julafton på söndag. joy and happy day. blir mer och mer anti jul för varje år som går. kanske borde åka bort nästa jul? till ett muslimskt land så man slipper skiten. varför inte???

då och då händer saker som får en att inse hur sårbar man faktiskt är. samtidigt slår det en hur mycket man har att förlora. inte bara det självklara som vänner, familj och pojkvän utan faktiskt hur mycket i ens liv som är viktigt och kan tas ifrån en.

lillebror kommer upp i helgen. det snackas på allvar om att han ska flytta upp. det skulle kännas så himla bra att ha en familjemedlem i samma stad, av många anledningar. jag är extra glad för att det är han som kommer. jag vill verkligen börja hänga mer med min bror. innerst inne älskar jag ju honom, om så bara för att vi delar gener. men det kan även bli så att en dag är han det enda jag har. då gäller det att ha ett starkt band från början.

mitt liv är så bra just nu, det är nästan läskigt. och jag mår bra i det. men som vanligt går jag och väntar på kraschen. men med insikt om sårbarhet kanske insikten om att fånga dagen och ta vara på lyckan när den finns kommer? jag vet inte. jag vill liksom inte gå och grubbla över hur nästa år blir och hur saker och ting kommer att lösa sig utan jag vill känna att söndagen kommer flyta perfekt och sen ta resten efter det.

osammanhängande värre...


dags att prova morgondagens kläder och sen sova. ensam. för första gången på länge. saknar honom redan.

jag känner att ångesten är på väg tillbaka. skulle behöva en helg utan att göra någonting alldeles själv.

träningen är inte rolig just nu, basketen känns bara tidskrävande och 2 metersmannen.. ja, han är helt underbar och helst av allt skulle jag vilja vara med honom hela tiden, men även han bidrar till min stress. jag får ju aldrig vara själv! så imorgon kväll ska det bara vara jag och entourage. helst skulle jag vilja ligga i sängen i en vecka och bara äta glass och choklad, men det går inte riktigt.

det är bara lite mycket just nu, om mindre än en månad är det över.

är jag lycklig? jag vet inte. ibland, korta stunder, känns det som det. jag är helt tillfreds och vad som kan kallas i harmoni med världen. men oftast, för det mesta, är det något som skär sig. jag behöver nödvändigtvis inte veta vad det är, det känns bara som om jag går i otakt med omvärlden.

det känns återigen som om jag inte hinner med mitt eget liv. jag utför det, men hinner inte leva det. det är sorgligt. ens liv är något man ska få uppleva, känna och minnas. jag kommer bara veta att jag har gjort det här och det där, men minnas det? det tvivlar jag på.

är det så att när man väl upplevt kärlek är ens liv inte komplett utan det? om inte, varför letar jag då konstant efter någon att dela min vardag med? innan n klarade jag mig bra själv. det gör jag för det mesta nu också, men den tomhet som jag känner kom med honom. när jag var med honom. nu vet jag hur det känns att vara ensam med någon och det är ingen rolig känsla. ungefär det jag känner just nu. det känns som om ingenting kan göra det mindre tomt i ditt liv. jag vet att det finns någon eller några därute som kan göra det bättre, men just nu hjälper inte det. jag känner mig ensam och inte på ett bra sätt. jag hatar den här känslan, jag vill bara att den ska försvinna. nu.

jag vill sluta vara så trött, så arrogant, så beräknande, så självmedveten, så fåfäng, så ytlig, så svårtillgänglig.

inte vara förvirrad, dominant, nedlåtande, ineffektiv.

sluta tänka, grubbla, analysera, önska att jag var något jag inte är.








äh, fuck it. ni får stå ut med mig som jag är.

det är inte mycket jag saknar från gymnasiet. gymnasiet var en tid fylld av dålig självkänsla och en distinkt känsla av att aldrig känna sig riktigt hemma. jag hittade inte någonstans där jag (nästan) kunde vara mig själv förrän sista terminen i trean och då var det för sent. gymnasiet var inte min tid i rampljuset.

det är inte mycket jag saknar från gymnasiet. men en sak fattas mig: min förmåga att skriva. min förmåga att kunna skriva om mina känslor på ett barnsligt och pretantiöst sätt. på ett sätt som hon gör, vars blogg jag precis hittade. det är en del av mig som försvunnit när självkänslan och behörigheten sakta kommit smygande. tänk om jag kunde hitta den igen. tänk om jag kunde börja skriva igen så som jag gjorde då. tänk om "fredagskväll" äntligen kunde bli något mer än en massa stycken som vagt hänger samman.

det är inte mycket jag saknar från gymnasiet. jag var trots allt inte en person jag kunde stå för. men ändå vill jag hitta tillbaka till den del jag saknar, den del som aldrig kände sig hemma på högstadiet men som äntligen fick någonstans att vila på gymnasiet.

jag vill bli lite pretantiös igen. det skulle nog se fint ut bredvid min arrogans.

ja... det var som jag befarade: storstaden för med sig en massa skit som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera än. fick en riktig ångestattack igår natt men tack vare min kära dagbok känns det nu bättre. jag inser nu att det kanske inte är en bra idé att gå från noll till hundra vad gäller saker att göra. jag inser även att man inte ska träffa exet som har ny flickvän innan man är 150 % säker på att man klarar av det.

jag har därför bestämt att följande saker inte längre ska spela någon roll eller helt och hållet inte få vara en del av mitt liv:

- n får göra vad fan han vill. jag orkar inte bry mig längre. det är alltid kul att träffa honom, men det kan inte (få) röra mig längre.
- 100-årsjubileet, bye bye. jag hinner inte, orkar inte, vill inte. kan inte gå runt och ha dåligt samvete 24/7 för något jag inte ens är intresserad av.
- viktklubb.se. jag får väg vad fan jag vill! visst så ska jag fortfarande tänka på vad jag stoppar i mig, men det är inte värt all ångest jag får när jag äter 50 kalorier för mycket. bite me, säger jag till det!

saker som jag definitivt ska behålla i mitt liv:

- kickboxning. vem trodde att det kunde vara så kul att slåss? inte jag!
- basketen är här för att stanna. mina små snorungar är hur söta som helst.
- skolan är min bästa vän i nästan 2 år till. inte alltid så kul, saknar ganska ofta motivation, men nu är det dags att bli klar!
-nobel ska bli så himla kul i år! måste bara få loss allt och alla.

nytt liv var det ja...

jag sitter och läser igenom mina gamla dagboksinlägg på lunar. fy helvete vad dåligt jag mådde. att ingen reagerade?! fast det kanske bara är jag som kan läsa mellan raderna i mina texter men saker som

"jag förstår inte att jag bara inte kan sluta låtsas. att ingen ser, att ingen hör! jag är inte såhär stark egentligen, förstår ni inte det?"

och

"mitt liv är bara så patetiskt just nu. jag måste få ett slut på det här."

eller varför inte

"jag borde må så jävla bra just nu"

borde ju fått någon att reagera tycker man. om inte annat jag själv. jag som har suttit och läst de där inläggen så många gånger borde någon gång ha reflekterat över att den här tjejen mår nog inte riktigt bra. hade någon annan skrivit det hade det varit blåljus och utryckning på en gång. men man är väl blind när det kommer till en själv.

det är riktigt läskigt egentligen. hur man kan låta sig själv förfalla så mycket. hur länge man klarar av att leva på ren ignorans. jag har egentligen inte mått riktigt bra på jag vet inte hur länge. flera år. idiotiskt att jag har låtit mig själv gå runt och må dåligt. fast det krävs nog ett visst mått av självinsikt för att kunna komma ur det och må bra. för det är bara du själv som kan få dig att må bättre. så enkelt är det.

nu hoppas jag att jag kommer få må bra ett tag. att jag är stark nog att klara av vardagen som väntar därhemma. vardagen som jag längtar så mycket efter. men den gör mig inte så lite nervös. jag vill inte hamna där igen. någonsin.

jag kan inte tillåta honom göra såhär mot mig längre. han ringde idag. han satt på en busshållplats och hade tråkigt och ringde mig för han ville höra hur det var med mig. han ringer mig runt en gång i veckan. ringer han sina andra vänner lika ofta? saknar han mig, är det därför han ringer? han har inte fått mig att känna såhär sen innan usa. men alla har väl små setbacks antar jag.

jag måste komma på ett sätt som jag kan blockera ut honom ur mitt känsloregister. ska egentligen inte behöva men det verkar inte finnas något annat sätt.

jag kan inte hjälpa det, men varenda gång hon säger att hon är tjock eller kallar sig själv för tjockis så är den första tanken som dyker upp hos mig: hon måste tycka jag är ett jävla fläskberg. hon väger säkert 10 kilo mindre än mig och är max 5 cm kortare. visst, jag är inte pinnsmal, har aldrig varit, och har dessutom gått upp i vikt den senaste tiden men jag är fanimej inte tjock! jag har lite mage, rumpa och lår, jag är kvinna!

jag vill inte känna den här vikthetsen, har aldrig gjort det tidigare men har ohjälpligt dragits med i den. jag vet att jag måste gå ner lite, mina kläder måste sitta snyggt mpå mig igen, men hade det inte varit för det hade jag nog varit nöjd som det är. jag hatar att någon annan får mig att känna saker som inte är jag. det ligger inte i min natur att tycka jag är tjock, eller ens bry mig om det. usch!

tog första kvällsdoppet, första doppet överhuvudtaget, i havet i år. det är ovanligt varmt i vattnet och det är extremt varmt i luften. högsommar!

jag glömmer alltid bort hur mycket jag älskar vitemölla när jag inte har varit här ett tag. jag känner skillnaden från förrförra sommaren när jag var i åkarp och gick en runda i byn fick jag bara ångest och ville hem. här blir jag bara lugn och går runt och ler. varenda hus, nästan varenda sten bär med sig någon form av minne. tjejerna som ramar (ja, skjutsa heter så på skånska) varandra i byn, barnen som leker dunkgömme, allt har jag gjort tidigare somrar, de bästa somrarna i mitt liv.

väntar bara på att a och d ska dyka upp så jag har någon att dela allt med igen.

det är alltid min första tanke när klumpen dyker upp i bröstet. oftast får jag  aldrig något bra svar, det är bara konstigt, obekvämt, svårt att sova och nära till gråten. jag är less på den här skiten nu, kan det inte bara försvinna, ta slut. någon gång måste det ju vara nog!


won't you please please please come back to me
/shout out louds

fel fel  fel  fel fel fel fel  fel fel  fel fel fel fel fel fel  fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel  fel  fel  fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel

så känns det just nu

jag vill vara någons nummer 1. pojkvän, vän, någonting. jag vill bara komma först. det känns som om alla har någon som ligger före mig. antingen är det en pojkvän, en vän som de känt längre, som bor närmre. jag ligger högt upp men aldrig etta. jag antar att det är en pojkvän jag saknar, någon som alltid är där, oavsett, villkorslöst.

jag känner mig så rotlös just nu. jag håller på att växa ifrån världen som har gjort mig till den jag är men har inget som tar över. det känns som om alla mina vänner är på en annan plats än mig, både fysiskt  och mentalt.

jag känner åter igen att jag behöver något som är något eget, bara mitt. stockholm var det när jag flyttade hit men nu är mitt stockholm något som jag delar med så många människor, de är ju del av mitt liv. jag vet inte... känns som om jag allt för oftast glömmer bort och tappar mig själv i sakerna jag gör. jag gör det för min skull men lämnar aldrig mitt fotspår efter mig. är det så eller är det bara något jag känner och inbillar mig?

jag saknar någon som sätter mig först. jag vill ha någon som älskar mig mest av allt. någon som är mitt allt. jag vill älska någon igen. jag saknar....  någon.

argh, kan inte sova! i natt låg jag, till råga på allt, och grät över n. det har jag inte gjort sen hawaii. jag trodde jag var över den här skiten. känns bättre idag iofs, men med fyra timmars sömn så är man inte så med i matchen. jag längtar efter en vecka med minst 8 timmars sömn varje natt. himmelriket! och jag längtar efter en hel vecka med ingenting att göra. i juni... då får jag vara ledig. ser nästan ljuset i tunneln!

pratade med k idag för första gången på vad som känns som jättelänge. bara en månad kvar nu, sen kommer dom hem. sen blir det party i hela sverige. vi ska rocka! (eller ja, hiphopa, men det låter inte riktigt lika bra).

bild på mina älskade cheap monday kommer!

"lätt ångest" är tydligen det jag har. då tycker jag synd om dem som har svår.

hade mitt första av fyra samtal idag. började nästan gråta när jag pratade om n. vet inte varför egentligen. skyller på att jag hade dragit en upp en massa saker innan jag började prata om honom. men oj vad vissa saker kommer i ett helt annat ljus. plötsligt känns mina reaktioner inte alls lika konstiga, som att jag kände mig utanför i gymnasiet. jävla högstadieskit. och det bara på 45 minuter.

känner mig mest som om jag har gått igenom en mangel egentligen. inte bara på grund av att jag pratat ut idag. allt är bara som kaos och jag känner att jag egentligen inte har någon koll. men så är det iofs nästan alltid i min värld, fast kaoset brukar vara lite mer organiserat. vill helst av allt bara hem och sova. eller prata skit med k över en kopp te.

tydligen hade jag en bra förmåga i att kunna bestämma mig för att nu ska jag ha det här förhållandet med n (till exempel). alltid bra att höra. kanske det är dags att sluta älta saker överhuvudtaget då?